Apan är varje recensents mardröm. Huvudrollsinnehavaren Olle Sarri visste under inspelningen lika lite vad som väntade som den tilltänkta publiken. Den balansen ruckas om man vet för mycket.
Efter den starka kollektivkänslan i Farväl Falkenberg är det kanske logiskt att Ganslandt här tycker det är kanon att sätta sig i en ensam körskolebil och umgås med Olle Sarris ångest (för så mycket kan vi nog säga, premissen är inte att denne är nybliven Keno-miljonär). Apan är inte tillnärmelsevis lika direkt som Falkenberg. När jag först såg den mådde jag mest illa. Lite senare störde jag mig på det esoteriska pusselläggandet och en titel som inte ger mig någon ro. Ni som känner mig vet att det inte är ofta jag citerar Sigge Eklund (även om han är mycket trevlig och vacker), men han har skrivit något i stil med att om man väntar på den stora katastrofen så har den redan hänt. Det är den versionen av Apan som stannat kvar. Det blir en vän att återbesöka många gånger. Inte alltid under trevliga former, men det måste göras. –NE
