Antebellum, på latin, betyder ‘före kriget’. Före det amerikanska inbördeskriget, skulle en sydstatare kanske säga. Antebellum, filmen, syftar också på tiden före kriget. Men vilket krig filmen syftar på är oklart. Vad som verkar vara en kamp på en bomullsplantage visar sig snart vara en kamp för en om möjligt ännu mörkare överlevnad. Tyvärr visar sig även Antebellum, filmen, vara mera yta än innehåll.
Handlingen kretsar dels runt Eden (Janelle Monáe), en slav på bomullsplantagen, dels runt Veronica Henley (fortfarande Monáe), en välkänd författare och aktivist för svartas rättigheter. Veronica lever överklassliv, med en skrämmande perfekt monogam familj, och kämpar för att upplysa och stärka svartas historia och framtid genom diverse debatter och panelsamtal. Samtidigt kämpar Eden för att överleva just det förtryck och den brutalitet som Veronica propagerar emot. Om du inte har sett Antebellum och vill bespara dig spoilers, rekommenderar jag att du slutar läsa här.
Redan från början bjuds vi på dramatik i form av avrättningar, misshandel, våldtäkt. Edens liv på plantagen ställs i tydlig kontrast mot Veronicas överflöd och kopplas också samman successivt genom att droppa hintar här och var för det uppmärksamma ögat. Eden är namnet Veronica Henley blivit tilldelad efter att ha blivit kidnappad av lek- och maktgalna rasister och måste alltså slå sig fri genom att deklarera krig mot de vita asen. Ergo. Bush och Renz försöker skildra hur dåtidens förtryck återfinns än idag. Eller förresten, de kanske försöker skildra hur dåtidens brutalitet lika lätt skulle kunna hända nu eftersom förtrycket existerar än idag.
Två chansningar eftersom de misslyckas med att knyta ihop Eden och Veronica, dåtid och nutid, annat än att fastställa att det handlar om en och samma person. Den eventuella kopplingen om rasism och förtryck fastnar någonstans mellan Veronicas lyxmiddag och Edens flyktförsök (hon tycks förresten i princip vara den enda som både vill och lyckas fly). Vad som hade kunnat vara en stark belysande och analyserande film blir tyvärr mest en estetiskt show med en handling som påminner om ett escape room.
