Jacek (Mateusz Kosciukiewicz) blir efter en allvarlig arbetsolycka den första i Europa som genomför en ansiktstransplantation. Vips har han blivit en kändis. Men livet efter operationen blir inte som någon tänkt sig. Hans flickvän (Malgorzata Gorol) vill inte veta av honom och omgivningen skräms av Jaceks nya utseende. Den enda som ser honom för den han en gång var är hans syster (Agnieszka Podsialik), och tillsammans försöker de klara av det nya livet.
Ansikte har av någon fullständigt obegriplig anledning gått och blivit en smärre sensation. Förra året belönades den bland annat med Silverbjörnen och Jurypriset i Berlin. Ett skämt? Ja, eller ett slags kollektivt hjärnsläpp. Det är som att ge Guldpalmen till En man som heter Ove. Vilket jag inte trodde var en faktisk möjlighet – men efter att ha tagit del av hyllningsstormen av Ansikte så börjar jag kunna föreställa mig en värld där en buskisfilm faktiskt skulle kunna motta ett av filmvärldens mest prestigefyllda pris.
Däremot är det inte en fullständigt värdelös film. Nej, Ansikte är medioker. Den har anletsdrag som tillfälligtvis faktiskt är försonande. Jaceks existentiella kamp med att förena sitt gamla jag med sitt nya ansikte är stundom faktiskt gripande, och att se hur hans liv långsamt faller sönder kring honom antyder ibland en mer komplex historia än vad ytan vill medge. Men Ansikte hänger sig alltför ofta åt buskistendenser för att man ska kunna ta den på fullt allvar. Den formligen svämmar över av packade bönder, incestuösa syskonrelationer och perversa präster. Det är väl, antar jag, inget dåligt i sig. För om din grej är Full frys i akut behov av antidepressiva är nog Ansikte något för dig.
p.p1 {margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px; text-align: justify; font: 12.0px 'Times New Roman'} p.p2 {margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px; text-align: justify; font: 12.0px 'Times New Roman'; min-height: 15.0px}
