En av årets första biopremiärer härmar hjärnans långsamma uppvaknande efter julen och bjuder in till en meditativ (läs: tålamodskrävande) och stillsam resa bort från de av kändisar överfyllda Himalayabergen till de mycket mer hemlighetsfulla, sanslöst vackra men minst lika hotfulla Anderna. Den chilenska dokumentärkungen Patricio Guzmán (Nostalgia for the Light, Pärlemorknappen) använder bergen som bollplank i den dokumentär som fullbordar hans trilogi om minne, Chiles historia och en ensamhet vilken många som ofrivilligt lämnat ett trasigt hemland kommer att känna igen sig i. Dessutom skriver filmen in sig i 2019s blodiga protester som det rapporterats så tafatt om i Sverige – vilket öppnar upp för en till uppföljare.
I Andernas drömmar har Guzmán än en gång använt Chiles mest spektakulära landskap i kombination med egna personliga reflektioner kring landets återkommande problem och dess smärtsamma förflutna. Den drönarfrälsta regissören knyter sakta men säkert ihop Andernas tystnad och orubbliga närvaro med Pinochetdiktaturens eftermäle. Och med de minnen bergen delar med alla som vuxit upp i och kanske förvisats från landet, som enligt en teori uppkallats efter Mapuche-ordet chilli - jordens slut. Intervjuobjekten, en salig blandning av konstnärer, journalister, natur- och statsvetare, styrker med sina vittnesmål Guzmáns frenetiska behov av att motverka historielöshet genom att återuppväcka och kollektivisera minnena.
Den okunskap om Chile som finns häromkring är ett bevis på att regissörens arbete är oumbärligt. Men det som fängslar (långt mer än hans lite väl monotona berättarröst) är de dramatiska livsöden som radas upp. Människors känslor kring sin långvariga exil, deras oläkta sår och Guzmáns enorma berättarhunger släpper loss den slags magi som bara står att finna i skoningslöst ärliga visuella essäer som denna.
