Min förbehållslösa kärlek till Anchorman brinner lika starkt idag som den gjorde 2004. Där föregångaren var en vild parodi på manschauvinistisk kontorskultur som sådde framgångens frön för de inblandade, är emellertid uppföljaren en oinspirerat gapig skördefest.
Ron Burgundy (Will Ferrell) har förolämpats av sin största förebild och fått sparken från drömjobbet i New York. Mansgrisen vägrar stå i skuggan av sin framgångsrika partner Veronica Corningstone (Christina Applegate) och lämnar därför familjelivet för alkoholism, sexuella övergrepp på sjöstjärnor och ett självmordsförsök. På vippen till förfall får han ett oväntat förslag – att göra comeback med järngänget från förr och lansera den första kanalen för dygnet runt-sändningar av nyheter.
Tyvärr färgar kanalformatets fällor av sig på filmens alltför generösa speltid, till synes mer motiverad av självgoda improvisationer än välskrivet driv. Två timmar efter första gapskrattet har alla marker satsats på en påkostad återträff som pågått för länge, blivit för flamsig och alldeles för slapp.
