Amy Winehouse hann med två album innan hon sällade sig till den celebra rad 27-åringar som tidigare dignat under framgångarnas press och drogernas rus. Det första, Frank, var en kritikerhyllad mix av jazz och modernare r’n’b med tydliga referenser till vokalister som Sarah Vaughn. Uppföljaren, det publika jordskredet och multipelt prisade Back to Black, var ett retrosouligt energiknippe med vilket Winehouses stjärna sköt i skyn. Därefter eskalerade mediebevakningen skoningslöst i tandem med hennes allt tyngre konsumtion av alkohol och droger.
Dokumentären Amy vill vara personlig. Genom en samling gryniga digitala hemmavideor filmade av Winehouses nära och kära, annat material från mediearkiven och konventionella talking heads-intervjuer med musiker som Salaam Remi och Mark Ronson, skisseras berättelsen om Winehouses uppgång och fall. Inte sällan inflikas klipp med Winehouse själv som förtroligt förklarar för vänner eller journalister att hon inte vill eller skulle klara av ett kändisskap, att hon antagligen skulle dö om hon var tvungen att hantera något sådant. Hon ville bara ägna sig åt musiken.
Det är ungefär så pass insiktsfull Amy någonsin blir, men det är en insikt som trots sin fullkomliga tydlighet inte tycks ha sjunkit in hos regissör och producenter. I sina svagaste stunder, när bildens grynighet börjar lukta paparazzi, känns nämligen Amy som mittuppslaget i en andra klassens skvallerblaska, komplett med uppblåsta bilder på Winehouses allt benigare uppenbarelse och vittnesmål om första gången hon prövade crack. Produktionen känns billig, i brist på bättre ord.
Därmed inte sagt att filmen saknar behållning. Nog är man nyfiken på Amy Winehouse, och nog stillas lite av nyfikenheten. Men det är i slutändan en ganska sjaskig film som hade mått bra av ett tydligare fokus på musikern Amy Winehouse. För det är när musiken blir mer framträdande som Amy är som bäst. Inte när den inkräktar på en person som helst ville vara privat.
