American Pie

Kreti och pleti är kåta killar som gör allt för att mista sin svendom och få doppa innan avslutningsbalen är över. "Herrejistanes", tänker jag där jag sitter och skummar igenom pressmaterialet till [I]American Pie[/I] i Sandrews flådiga lilla pressghettobiograf, i väntan på en försenad murvel. Men det är ett lite nöjt hallelujarop. Pressmaterial med en direkt och ärlig ton växer inte på trän. Det är alltså ingen romantisk komedi du kommer att få se. Inte heller ett klassiskt förväxlingsdrama, en ljuv tonårsromans eller en prudentlig collegefilm. [I]American Pie[/I] är rakt igenom lika sofistikerad som pressmaterialets inledning antyder; filmen har ungefär samma genomskinliga innehåll och grace som en pruttkudde. [I]American Pie[/I] spelar på det civiliserade samhällets rädsla och genans för den omogna, ostyrda och oerfarna sexualiteten. Den spelar på kroppsvätskornas, odörernas och den oväntade synens ovälkomna och skräckblandade förtjusning. Humorn är igenkännandets, skadeglädjens och pinsamhetens. Behållningen är träffsäker, billig, bubblande och lika snabbt falnande som en dagsfjäril. Jag vet inte om filmrecensenter tillhör ett särligt sexuellt hämmat släkte. Men jag kan slå mig i backen på att min lillebror och hans vänner finner [I]American Pie[/I] mindre gränsöverskridande än de personer i 30- och 40-nånting-åldern som skruvade och nästan tjöt på sig framför mig i biografen. Varför sex, gore och tunnskit inte verkar genera de yngre generationerna lika mycket som de äldre, kan man spekulera länge och tungt i. Faktum kvarstår att det inte var länge sedan som ungdomar smög sig in på barnförbjudna filmer för att få se en lång och het filmkyss i ett kryddat klassiskt drama. Men idag, när filmstjärnorna, åtminstone de kvinnliga, verkar bli frigida efter 30, får vi kanske snart se farfar ta sin lille Kalle vid armen för att avnjuta en, så kallad, tonårskomedi där inte bara kryddan utan hela rätten består av avsugningar, laxermedel och onani. Ärligt talat tror jag inte att ungdomars intresse för sex vare sig har ökat eller minskat under de senaste fyrtio åren, men det jag vill komma fram till är bara en sak: exponering multis. Så, vi har alltså ett poppigt soundtrack och fyra desperata tonårsgrabbar. Hjälplöse och bussige Jim (Jason Biggs), snälle pojkvännen Kevin (Thomas Ian Nicholas), snobbiga nörden Finch (Eddie Kaye Thomas) samt sportfreaket och charmören Oz (Chris Klein), som alla tycker att det är långt gånget och mer än dags att slå hammaren på spiken. De ingår en pakt som går ut på att de, till varje pris, ska ha sex innan avslutningsbalen är över; med vem, var och hur spelar en underordnad roll. Sammetsögde Kevin tror sig kunna förföra sin flickvän Vicky (Tara Reid, som senast kunnat ses i [I]Big Lebowsky[/I]) med hjälp av en sexbibel. Jim får, väldigt motvilligt och i ett antal gastkramande scener, sexuell vägledning av sin sanslösa far (Eugene Levy) efter det att han och hans fru ertappat Jim framför en kodad porrkanal med snoppen instucken i en tubsocka. Finch sitter lugnt i korridoren och dricker moccachino på termos. Han satsar coolt på ryktesspridning, och om ni inte redan har räknat ut vad det rör sig om, eller rättare sagt var, kan jag avslöja att det är i regionen av manliga genitalier. De kvinnliga karaktärerna tar däremot ingen nämnvärd plats i [I]American Pie[/I]. Men de är ett uns mer utvecklade än i de traditionella ungdomskomedierna med sex i centrum, inte för att de lyckats skaka av sig objektstämpeln, utan snarare för att de tillåts att utveckla sina drag och göra roliga vändningar på de ibland något mopsiga killarnas bekostnad. Jämfört med den sexism och smygporr som förekommer i flertalet filmer, är [I]American Pie[/I] en bagatell. Till skillnad från andra burleska komedier av sitt slag, som till exempel [I]Beavis och Butthead[/I], [I]Dum, dummare[/I] eller [I]Den där Mary[/I], är fjanterierna i [I]American Pie[/I] kärleksfulla och ganska mjuka. Stereotyperna och klichéerna hör genren till, men filmens karaktärer är klart älskvärda. Jag köper töntigheten, ytligheten, fixeringen och de blossande kinderna och har stundtals väldigt roligt. Däremot är Jims gymnastiska övningar med en ljum äpplepaj det som minst av allt får mig att lyfta på mungiporna, eller ens ögonbrynen. För vad säger ni om blandfärs i en plastpåse? Äckelpokalen är redan vunnen av en livs levande kille som gick i klassen över mig på gymnasiet.