Lyons borgmästare Paul Théraneau (Fabrice Luchini) har varit politiskt verksam under trettio år och känner att han inte längre kan tänka. Idéerna har tagit slut. För att återfå sin vigör, känna sig som en tänkande individ igen, anställer Paul filosofen Alice (Anaïs Demoustier) som någon form av personlig idémaskin. Deras relation ska kickstarta Pauls energi, som förr eller senare har siktet på att bli nästa president.
Alice förespråkar anspråkslöshet: idéerna vänstermannen Paul kommer med ska vara rotade i ett folkligt intresse. Hon menar att Pauls tankar om innovation enbart är intressanta om det är kopplat till en känsla för moral. Denna anspråkslöshet speglar också filmens form. Berättandet är lömskt simplistiskt, men har också ett driv som lustigt nog drar associationerna till Clint Eastwoods raka rör. Denna förrädiska enkelhet står i direkt kontrast mot hur dagens politiska filmer annars tenderar att bete sig, som nerviga spänningsfilmer eller satirer som trånar efter uppmärksamhet. Det finns något övertygande i hur regissören Nicolas Pariser undviker det storslagna, det sensationella och tillåter sig själv att vara lugn och sansad. Ett annat välkommet särdrag filmen har, inte minst för att vara så lågmäld och pratig, är det texturrika och vackra 35 millimeters fotot.
Alice och borgmästaren är på många sätt en film i mängden, den kommer vare sig förändra något eller hamna på några topplistor, men dagens filmklimat hade mått bra av fler gedigna filmer utan sensationslystnad.
