Ace Ventura - Den galopperande detektiven rider igen

Jim Carrey hade sina stunder i Ace Ventura - Den galopperande detektiven. Han var till och med mycket bra i Mask och bitvis lysande i Dum och dummare. Den dagen någon lyckas hejda honom halvvägs genom den till ytterlighet manierade mimiken, ja då kommer Carrey att kvala in bland seklets allra största komiker. I denna hans senaste skapelse (han har definitivt gjort regissören till statist) galopperar han emellertid inte bara bort sig i första kurvan - han löper fullständigt amok; kvar blir noll i gestaltning, inget skådespeleri, bara poser, krystat minspel och ständiga verbala upprepningar. Det är tragiskt att skåda hur en begåvning så fullständigt går bort sig bland sina egna skuggor och i de egna spegelbilderna. Jim Carrey tycks så skitlycklig över sina framgångar att fartblindheten är att betrakta som fullständig.Denna gång söker han en afrikansk stams heliga djur; bortrövandet kan orsaka ett förödande stamkrig. Här finns en liten kärlekshistoria, lite politiskt korrekt eko-filosofi om djur och människor - men det mesta går snett och istället duggar fördomarna tätt.Det är en rejäl spekulation, en affärskalkyl, som ger investerarna ränta på insatt kapital och Carrey gott om cash. Publiken kan känna sig blåst på både stålar och skratt. Det är inte roligt för fem öre. Ett praktfullt fiasko!