A Life Less Ordinary

Förväntningar är för biobesökaren vad ett kliande myggbett i ljumsken är på första daten. Det är inte ödesdigert, men upplevelsen blir förmodligen bättre utan. Upphovsmännen till Dödsleken och Trainspotting lyckas i sin första Hollywoodproduktion åstadkomma en smågalen roadmovie med gediget skådespeleri och anslag till genialitet. Ändå känner jag ett stänk av besvikelse när jag lämnar salongen. Det beror nog mest på förhoppningen om att Boyle & Co skulle komma in som en frisk fläkt i den amerikanska öknen av likformighet, men tvärtom verkar Hollywood ha haft en valiumliknande effekt på dem. Där deras två första filmer var skitiga, elaka och adrenalinstinna har A Life Less Ordinary istället blivit bekväm. Berättelsen är ordinär, filmtiteln till trots. En ung man får sparken från sitt jobb och som hämnd kidnappar han chefens dotter. Hon är vacker men emotionellt svältfödd, och visar sig vara mer än villig att hjälpa sin förövare att pressa pengar av pappa. Chefen anlitar i sin tur två professionella mördare, som egentligen är änglar med ett himmelskt uppdrag att få de två rymlingarna att bli kära i varandra. Holly Hunter som den intensiva ängeln O¹Reilly verkar befinna sig i ett annat universum än de andra skådespelarna. Hon har stor lekstuga med sin utpräglade sydstats-accent, och trots att de två änglars medverkan mest verkar vara en ursäkt för lite kul dialog, lyckas hon bli filmens stora behållning. Efter Hunter kommer först ingenting, och sen kommer Ewan McGregor som med all sin tillgängliga begåvning gör det bästa av en roll som rör sig i det smala fältet mellan desperat förtvivlan och förtvivlad desperation. Kärlekshistorien haltar emellertid, mest beroende på Cameron Diaz endimensionella rikemansdotter. Några anmärkningar i marginalen alltså, men även en handfull scener som förtjänar guldstjärnor. McGregors många misslyckade försök att ge hotfulla krav om en stor lösensumma och Diaz föreläsning om lyckosamma kidnappningstekniker träffar mitt i prick i sin kombination av skruvad humor och originalitet. Vi hittar också delikata självrefererande avsnitt med gravgrävning och den generella otur som en väska full med pengar för med sig. Om bara resten av filmen hade varit lika smart och rolig - vilket triumfatoriskt intåg i Hollywood A Life Less Ordinary då hade blivit.