Ja, flicknamnet Summer, inte årstiden. 500 dagar är vad Tom (Joseph Gordon-Levitt) och Summer (Zooey Deschanel) får tillsammans innan musikvideomannen Marc Webb klipper sönder deras kärlekshistoria till twitterkorta vykort, kastar ut dem i slumpmässig ordning och har sedan mage att inleda hela filmen med att avslöja deras öde.
(500) Days of Summer, med sin vänliga popestetik och konventionella målbeskrivning, kan lätt framstå som, tja, gjord. Men det här är allt annat än löpande band-romkom för heterosexuella drömmare. Det här är en ovanlig skapelse. Det finns en lekfullhet i detaljerna som är sällsynt, för att inte säga utrotad, i genrens mittfåra. Den är för o-quirk för att sorteras in i Eagle vs Shark-facket. Och den har alldeles för stort hjärta för att vi ska börja prata om Wes Andersons typsnitts-portfölj. Den stora magin finns i huvudrollerna. Zooey Deschanel, som alla älskar – vissa öppet, andra i smyg – är fantastisk. Joseph Gordon-Levitt är ännu bättre. Visst är (500) Days of Summer en lätthatad gimmickfilm (det där med slump), men den kön tänker inte jag ställa mig i. Det är ingen som skäller på Georges Perec eller Paul Auster när de sitter och är fiffiga med formen. Det behöver vi inte göra nu heller. –NE
