Precis som i sönderkramade debuten Älskade hundar är det en fruktansvärd trafikolycka som binder ihop tre olika historier i Alejandro González Iñárritus första engelskspråkiga film. Paul (Sean Penn) är en hjärtsjuk mattelärare som behöver en donator, Jack (Benicio Del Toro) en känslomässigt tom kåkfarare som just hittat Gud och tvåbarnsmamman Christine (Naomi Watts) en före detta partyknarkare som försöker tvätta upp sin akt. De två sista är fantastiska. Mycket mer om karaktärernas band ska man kanske inte veta. 21 gram är lika spoilerkänslig som tekniskt intrikat. Uppbyggd som en serie kringströdda polaroidbilder slår den besinningslöst mot alla delar av kroppen. Ena stunden står vi och tar emot dödsbud på en smutsig akutmottagning, den andra ligger förvirrade älskare på en säng, fast det är det sista de borde göra just nu. Några pedagogiska power point-presentationer över varför och när får vi aldrig. Sorgen blir direkt och fysisk. Först efter ett bra tag anar man att det är eviga saker som skuld, sorg och hoppet om frälsning som ska upp till ytan. Till formen hamnar [I]21 gram[/I] någonstans mittemellan [I]Lantana[/I] och Irreversible - två andra snuskigt välskrivna bitar pusselångest från helt olika världar. Det gör lika ont här. Det är som att tejpa ihop en sönderklippt dödattest, och inte riktigt veta om man vill se resultatet. Jämfört med det mesta som skrivs om döden för en amerikansk publik kan 21 gram säkert uppfattas som hejdlöst pretto. Inárritu vältrar sig i religiös metaforik (hela gud-håller-i-kortleken-greppet) och associativ logik. Men typiskt nog är det enda som känns ansträngt inte formen utan producenttricket att göra filmen lite mer "high concept", genom att slänga in titelns 21 gram i en kackig voice-over om "hämndens vikt" och annat skendjupt. Men däremellan sker saker som är svåra att värja sig mot. Iñárritu börjar allt mer se ut som en av sin generations stora, drivna historieberättare. Fascinationen för omsorgsullt konstruerade spel, lager och religiösa referenser delar han särskilt med en sådan som David Fincher. Men där Fincher ibland riskerar att bli väl teknofil (säg, The Game), är Iñárritu först och främst intresserad av sina karaktärer. Det gör honom kanske inte automatiskt mer intressant, men i alla fall mer sympatisk.
