Under krigsåret 1917 befinner sig två unga brittiska soldater vid den ökända västfronten, där meningslösa stridsangrepp utan vinnare avlöser varandra. Tom och Will (George MacKay och Dean-Charles Chapman), har likgiltigt anpassat sig till krigets vardag, men deras stillastående tillvaro förbyts när de tilldelas ett viktigt uppdrag. I vad som upplevs som en enda tagning följer tittaren de två soldaterna när de korsar fiendens territorium för att leverera ett meddelande som kan rädda 1600 män från döden.
Sam Mendes krigsskildring 1917 har sedan långt innan premiären blivit omtalad på grund av det djärva formatet, såväl som för sitt höga anspråk på autencitet. Här har inget lämnats åt slumpen: koreografin är minutiöst välplanerad och kostymen ett resultat av ett grundligt researcharbete. 1917 är en hantverksmässigt väl genomförd krigsskildring. Det enda som haltar är dramaturgin.
Missförstå mig rätt, redan från början dras man som tittare med i den engagerande berättelsen om de modiga fotsoldaterna Tom och Will. De är en dynamisk duo, och bärs upp av två skickliga skådespelare såväl som en underhållande dialog. Som tittare blir man dessutom trollbunden av de långa tagningarna och visuellt mättade bilderna. Samtidigt är det just i formen som filmens svaghet ligger. 1917 är ibland mer åkattraktion än filmupplevelse, och även om det är svindlande att följa Tom och Wills uppdrag hade man som tittare önskat sig lite andrum. Stundtals känns det som att Tom och Will befinner sig på en transportsträcka från punkt A till punkt B, snarare än ett riskfylld mission, och trots många överraskande inslag genomsyras filmen av en känsla av förutsägbarhet.
Men 1917 är en film som stannar hos tittaren, inte på grund av innovativa kameraåkningar utan för att Sam Mendes gestaltar sina rollfigurer med en säregen mänsklighet och värme. En rad olika berättelser om medmänsklighet utspelar sig på landsgränsen mellan Frankrike och Tyskland, och lämnar även den mest härdade tittaren berörd. När eftertexterna rullar har man förstått det som miljontals skyttegravssoldater erfor: att livet är skört.
