Officiellt har en normal långfilm en eller två manusförfattare, men den verkliga siffran är ofta betydligt högre. Innan inspelningen genomgår de flesta manus en serie omarbetningar av anonyma författare. Och antalet kockar per soppa blir bara fler och fler.
Under senaste åren har Dave Krinsky varit anställd manusförfattare på närmare 20 långfilmer. Av dessa har två faktiskt producerats, en haft hans namn med i eftertexterna och noll varit hans egen berättelse. Tillsammans med skrivpartnern John Altschuler är han en av Hollywoods ”punch-up-författare” och anlitas för att – efter originalförfattaren skrivit sitt manus och filmbolaget ofta låtit en eller flera nya manusförfattare skriva om den första versionen – försöka krydda filmen med skämt. Efter det går filmen vidare till att förmodligen aldrig spelas in.
– Det blir bara färre och färre manus som faktiskt spelas in, säger Dave Krinsky. Och parallellt går det fler och fler manusförfattare per film. Jag har jobbat med det här i flera år och min enda credit är för Will Ferrell-komedin Blades of Glory för fyra år sedan.
Troligen beror kockar/soppa-ökningen på en ängslighet från filmbolagen: ekonomiskt osäkra tider kräver garanterat kommersiella filmer. Inga wild card-auteurer som kan experimentera bolaget i konkurs. Ett talande exempel är filmen Cuba Mine, skriven 1992 av dramatikern Peter Sagal som ett politiskt drama om den kubanska revolutionen. Tolv år senare – efter att mängder av författare fått i uppdrag att skriva om manuset – hade filmen premiär som Dirty Dancing 2: Havana Nights, 86 minuter karibisk strandromantik om ”den sensuelle diskplockaren Javier”, vars bästa recension var ett ”jäkligt bra!” från bloggaren Kenza.
På samma sätt har komikerna Ben Garant och Tom Lennon öppet vittnat om känslan i att lämna ifrån sig ett manus man själv tycker är genuint roligt och därefter sakta se det förvandlas till Lindsay Lohan-filmen Herbie fulltankad om ”en busig bil med egen vilja”.
– Det finns ingen genre där det är vanligare med rewrites än inom komedier, säger Dave Krinsky. Vanligast är att de slänger in tio-tolv personer, ofta extraknäckande ståuppare, i ett rum för att sitta och spåna. Tanken är väl att det alltid är lättare att kasta in några skämt än ett starkt ögonblick.
Flera komiker har pratat om frustrationen i punch-up-arbete, att sitta och skriva skämt till animerad film som sedan måste ”ropas” in av karaktärer utanför bild för att animationsarbetet redan är färdigt. Samtidigt finns fördelen: lönen. Och har mänskligheten bevisat något är det svårigheten i att se nackdelar när man har pupiller som har formen $.
– Det finns mycket dåligt med det här jobbet. Kanske framför allt för originalförfattaren som får sitt manus helt omskrivet. Men, ja, allt sådant blir nog lättare att svälja när pengarna betalas ut.
Idag sträcker sig arvodespektrat från den hord av manusdoktorföretag där misslyckade författare rear ut sina tjänster, till Hollywoods mest eftertraktade manusförfattare som drygar ut inkomsten mellan sina egna projekt genom att smyga in några rewrite-jobb. Exakt vilka summor det rör sig om är oklart, men det säger ändå något att Alexander Payne valde att följa upp Sideways (Oscarbelönad för bästa manus) med att ta sig an Adam Sandler-komedin/hatbrottet Härmed förklarar jag er Chuck och Larry (han har även jobbat med Jurassic Park 3). Eller att Charlie Kaufman (I huvudet på John Malkovich, Eternal Sunshine of the Spotless Mind) anonymt skrev delar av Kung Fu Panda 2. Frågan är vad som händer när det blir mer lockande att anonymt jobba med ett mediokert manus där någon annan står som författare, än att under eget namn skriva en film som av andra förvandlas till Herbie fulltankad.
– Jag tror kanske inte att det här kommer bli att filmkonstens död. Men det är tydligt att det förstör mycket av filmernas sammanhängande känsla när producenterna kastar in författare efter författare för att få manuset ”roligare” . Vanligt under senare år har också blivit att ta in författare med olika specialområden – dialog, struktur, karaktär, etcetera – för att fokusera på just sin del (smalast nisch har kanske Ian Martin, en av författarna bakom brittiska satir-sitcomen The Thick of It och spinoff-filmen In the Loop, som under flera år var skrivteamets "svordomskonsult" med uttalat uppdrag att krydda dialogen med utstuderade svordomar). Problemet med det, menar Dave, är att originalförfattaren ofta redan är ute ur leken och ingen har någon överblickskoll.
– Det är nästan alltid att göra filmen en otjänst genom att låta en massa författare skriva om manus. Ett helt rum av fantastiska författare kan pitcha lysande material, men när man bara utgår ifrån vad som får mest skratt förstörs ofta viktiga ögonblick och delar av berättelsen. Jag skulle vilja veta om inte de manus som faktiskt gått till produktion också är de som också skrivits om minst.
