Med största sorg och förtvivlan över det som hänt i Oslo och på Utöya tänkte jag, av hänsyn till alla drabbade och min alltid lika stora brist på förmåga att ordna orden efter fruktansvärda händelser, först inte skriva något alls.
Jag har, precis som alla ni andra, följt rapporteringen från Norge via tidningar, teve och Twitter - men kände till sist att det räcker nu. När informationsflödet blir mer gamaktigt snaskigt än för allmänheten redogörande av de viktigaste händelseförloppen, när vi som åskådande medmänniskor blir mer av olycksvoyeurer. När detaljer och bilder är så hemska att man baxnar, när kroppen fysiskt kränger till och vrids runt i sig själv i obehagsrysningar av allt man läser. Då kände jag att just nu orkar jag inte mer.
Men så läser jag hur folk skriver att de är glada över att det är en blond norsk man, en ensam galning, som utfört dessa vansinnesdåd. Och plötsligt finns där ord ändå.
För visst är det redan många som gjort poängen - i bloggar, på Twitter, i krönikor och i samtal - att de första mediala spekulationerna om den förmodade bakomliggande islamistiska terrorismen är så fruktansvärt symptomatiskt för den struktuella rasism som genomsyrar vårt samhälle av idag (och som i sin mest extrema form ibland leder till massaker av politiskt oliktänkande på en ö). Hur fort mediabevakningen sedan gick från att handla om ett antaget terrorangrepp adresserat Västvärlden with love from the Middle East, till att vara en ensam vit mans vansinnesdåd. En isolerad företeelse. Precis som John Ausonius eller Peter Mangs. Jag håller med om att det är fullkomligt vidrigt, att vi inte har ett öppnare samhälle, att vi har så förljugen självsyn att vi bara reflekterar över detta när vi ser det i andra: Främlingsfientligheten. Rasismen. Rädslan. Att vi inte kan ta till oss att dessa män, som om man ser dem en och en visserligen må vara ensamma - men tillsammans bildar en grupp som både speglar det samhälle vi alla utgör och samtidigt med fruktansvärd aggressivitet hotar den trygghet vi var så förvissade om att vi hade. Att vi inte möter oss själva med öppen blick och erkänner högerextremism som det samhällshot det faktiskt är. Vårt allra största. Hur avgörande den insikten är för vår fortsatta demokrati.
Snälla, se inte bombningen i Oslo och massakern på Utöya som två delar av en enskild händelse. Det är inte ett vansinnesdåd. Det är en attack mot vår syn på människors lika värde. Ett försök att kväsa vår solidaritet med utsatta människor som behöver vår hjälp. En terroraktion som grundar sig i samma känsla som får Vellingebor att neka flyktingar asyl. Och framför allt är det en del i en stor, tydlig utveckling mot mer människofientliga politiska strömningar.
Det är det värsta med detta, med alla våldshandlingar av den här typen: att vi alla bär ett ansvar. Vare sig du tillhör dem som tittar på den gamla blåblekta bilden av norsk sommaridyll och får nostalgiska förnimmelser om en enklare tid, romantiserar den eller om du är en av oss yngre som bara godtroget lever i efterdyningarna av dåtidens fredstid, "vadå, vi är ju neutrala", så behöver vi alla vakna upp en smula.
Anders Behring Breivik är långt ifrån en ensam enstöring med extrema åsikter. Den politiska pendeln har börjat slå tillbaka ut mot den kant där högerextremistiska åsikter och främlingsfientlighet inbakad i urbota dum populism inte längre är oss främmande. Igen. Valresultat över hela Europa vittnar om vårt historielösa sätt att se på samtiden.
Som om vi inte redan upplevt det här, flera gånger om, i Europa det senaste århundradet. Som om vi alla stod med nyfödda sinnen och visste ingenting alls om vad våra föräldrar och mor- och farföräldrar har stridit emot, kämpat för eller åtminstone genomlidit för att ge oss en fred vi tar för given, en demokrati som vi oengagerat klagar över och en tillvaro som vi mestadels fyller med saker som betyder väldigt litet.
Anders Behring Breivik, och de många människor som på ett eller annat sätt sympatiserar med hans världsåskådning, må ha vad vi finner vara extrema åsikter hemmahörande på den avlägsna högerkanten - men de existerar i allra högsta grad mitt i vårt samhälle. Deras synsätt finns, inte bara i den där koncentrerade formen som resulterar i rasistiska utspel med hårda ord och våld eller horribla, otänkbara terroraktioner mot våra demokratiska samhällen, utan även i mildare varianter. Som vi alla bär på, ibland. Som hindrar oss från att närma oss varandra, som hindrar oss från att våga säga ifrån när någon yppar en inskränkthet, som sakta skjuter gränsen för vad som är kosher att uttrycka om främmande människor. Den lilla ynkliga känslan vi alla har, ibland, och som skuldmässigt låter befängdheter stå oemotsagda av alla oss andra, är det som vi med facit i hand kommer att få ångra mest.
Folk har påpekat hur det lätt blir en tävling i att förmedla mest empati via sociala medier, eller att det faktiskt händer hemskheter hela tiden här på jorden. Det enda jag tänker är att det är bra med hjärtevärmande reaktioner nu när vår syn på Norden som en för alltid skyddad frizon där vi lugnt kan fokusera på bara oss själva och inte varje dag behöver ta ställning för människors lika värde, inte längre är intakt. Vi kan nämligen inte fortsätta att ansvarslöst och historielöst bortförklara främlingsfientlighet, nationalism eller rasism som "ett fåtal galna vita män". De börjar bli lite för många till antalet för det.
Sist av allt, en liten vädjan. Istället för att fastna i snaskig nyhetsrapportering - hedra dessa politiskt aktiva ungdomar genom att utföra en handling som symboliserar den solidaritet och den framtidstro de stod för. Trots allt hemskt som har hänt i Norge är svältkatastrofen på Afrikas horn fortfarande högst akut, ge lite av ditt eget liv för att rädda en annan människa.
Smsa 10KATASTROF (10 kr) eller KATASTROF (50 kr) eller BARN (200 kr) till 72950 (Rädda Barnen).
