Man anklagar ofta, med rätta, Sverigedemokraterna för att föra en så onyanserad politik att det är direkt genant. Allt de får ut sig är svart eller vitt, det är "vi" eller "dem".
Efter att Andres Lokkos sommarprat innehöll ett utspel mot myspysiga rasistgubben Bert Karlsson (som han var väl förtjänt av) har delar av svensk media och diverse bloggar slutit upp bakom Lokko - lustigt nog med liknande populistisk snävhet i sina resonemang som SD, bara tvärt om.
Bert Karlsson personifierade, tillsammans med Ian Wachtmeister, den svenska smygrasismen i början på 90-talet. Inget snack om saken. De tog ut den av åldern blekta, gamla fascistoida, svarta kostymen ur garderoben och piffade till den med lite "drag under galoscherna". Partiets snabba uppgång visar på hur förförisk populism är när den träffar rätt.
Men också att vi i våra faluröda stugor hade sopat tillräckligt mycket främlingsfientlighet under våra svenska trasmattor för att möjliggöra den knockouten.
Partiet som, enligt eget utsago, visste vad "vanligt folk tyckte och tänkte" och därmed ansåg sig föra deras talan, tappade dock raskt sitt folkliga stöd när de la i ytterligare en växel i sitt flitiga arbete mot invandrare och bistånd.
När den "friska fläkt" de först påstod sig vara, genom att ta den så svenskt ängsligt knutna näven ur fickan och drämma den i bordet, blev till den ocharmiga häxjakt de öppet ville föra på invandrare.
När folks inneboende halvfientliga inställning till flyktingar gick från att vara ett rätt skönt sätt att skylla ifrån sig sitt eget ansvar över sin egen situation ("Fan, de tar ju våra jobb/kvinnor/bidrag") till att bli en riktig laser gun show med dödsoffer.
Ja, då var det ju inte riktigt lika kul längre.
Då var det inte längre något man i frustration och i brist på vett kunde haspla ur sig i fikarummet.
Folk skyndade raskt vidare. Endast de mest enfaldiga stannade kvar i gyttjepölen och fortsatte bröla.
Åren gick, och folk - ja de glömmer ju. Folk förtränger. Lika många erkänner nu frivilligt att de röstade på NyD då, som folk räcker upp handen på frågan om vilka som var mobbare i skolan. Ingen vill kännas vid.
(Det är förstås därför Sverigedemokraterna så vackert har varit tvungna att svida om till kostym igen. Dressmann, den här gången. "Grattis Sverige!").
När Andres Lokko så gick på Bert Karlsson i sitt sommarprat reagerade folk som att det vore första gången detta uppmärksammas. Det är det inte. Doreen Månsson och Musse Hasselvall gjorde i höstas den ypperliga programserien "Välkomna nästan allihopa" som handlade om just främlingsfientlighet. Serien sändes på SVT och i första avsnittet avhandlades Bert Karlsson.
Berts egna medverkan visar det totalt orimliga i att ens försöka kommunicera med honom. Han är fortfarande en idiot med extrema åsikter, och varje gång han får möjlighet att uttrycka dessa legitimeras främlingsfientlighet ytterligare.
Jag är med på det.
Vad jag däremot inte förstår är varför vi alla nu är helt förfärade över hur Bert kunde bli förlåten. Helt: Hur kunde ni?! JAG har minsann aldrig förlåtit honom. För JAG är inte rasist. Jag gillar inte ens schlager.
Men, är det verkligen så enkelt?
Sanningen är ju att Bert aldrig ens bett om förlåtelse. Inte heller har han varit tvungen att bli förlåten. En liten Bert finns i själva verket i oss allihop, tyvärr. Om man ser det som att han och hans eländiga anlete, passande nog, har kommit att få representera en väldigt ful del av människans natur; den räddhågsna.
Många av oss - för att inte säga alla - går nämligen ständigt runt, mer eller mindre omedvetet, med någon form av apajävel-inställning mot någon annan.
Amat har skrivit om den mer oskyldiga varianten här. Jag stötte på det betydligt mer uttalade föraktet när jag utan framgång diskuterade n-ordetbollar. Hittade det i VM. Och vi såg det hela så skamligt tydligt när Janne Josefsson besökte valstugorna i början på 00-talet.
Folk är fulla med fördomar, i olika grader, ofrivilligt, frivilligt och mer eller mindre öppet. Alla människor. Det här VET vi, om vi ärligen rannsakar oss själva. Men det gör vi helst inte, för vem fan vill vara Bert Karlsson?
Detta gör att många är så rädda för att bli klassad som rasist att all form av problematisering kring invandring och integration sker i sådana dunkla sammanhang att frågorna aldrig luftas på riktigt. Istället ligger de där, mellan den andra och tredje ölen på fredagen efter jobbet, i ett kvavt vardagsrum och mögelgror i den andefattiga miljön av "liktänkande vänner" som ju vet om att man inte är rasist.
Inget diskuteras öppet, inget blir ifrågasatt. Alla förblir oupplysta.
Det är ett så känsligt ämne att alla är tystnar. Alla utom Bert. Och möjligen John Mayer, som tydligen har oturen att ha en rasistisk kuk. Själv är mitt lilla gulliga kön mer av en sexuell motsvarighet till Angelina Jolies adoptionsstatistik.
Mitt barn råkar vara en fabulös blandning av afroamerikan, svartfotsindian, jude och smålänning. Vad kan jag säga, min familj gillar att mix it up.
Och lika upprört förvånad som jag blir varje gång en vuxen människa fäller kommentaren "Men... han är inte helt svensk va?" om min son - lika upprörd och förvånad blev jag på mig själv när jag var i Tensta för ett par månader sedan.
Jag tyckte att jag som är så open minded, jag som lyssnar på hiphop, jag som inte dömer någon efter deras hudfärg, jag som har hört vänner nostalgiskt berätta om sin fina uppväxt i Tensta - hur kunde jag nu gå runt i samma område och känna mig så obekväm? Jag skämdes över min egen reaktion. Men jag kunde inte hjälpa att känna som att jag bröt en tyst överenskommelse när det gäller kvinnlig klädkodex, där jag slampade runt med mitt generösa dekolletage och typ: rubbade balansen. Jag såg på alla gallrade fönster i de höga hyreshusen - jag visste inte att det finns vanliga människor i Sverige som vaknar upp varje morgon och måste se sin utsikt genom galler!
Vi bor i samma stad, inte långt från varandra, men jag visste inte.
Det är ju det som är problemet. Jag såg minoriteter i Tensta som det kan gå veckor eller månader utan att jag träffar på i min vardag. Och då tycker jag ändå att jag har en rätt blandad bekantskapskrets både privat och jobbmässigt.
Det här är ett problem så stort att det inte kan få handla om Bert Karlsson. Det handlar inte om hudfärg, kultur eller ens religion - det handlar mötet mellan människor.
Det handlar om klyftor, om fattigdom och om samtal som aldrig förs. Snälla, låt det inte handla om Bert Karlsson. Att skylla på Bert är att göra det oerhört enkelt för sig. Vi skulle ha precis samma främlingsfientliga partier med eller utan Berts existens. Och deras populistiska hatpolitik kommer att gång på gång få samma grepp om oss så länge vårt samhälle är uppdelat på det här viset. Så länge vi fortsätter att aldrig mötas.
En flytt till London hjälper knappast. Till Tensta, däremot.
