Jag älskar Israel. Jag kommer inte ifrån det. Jag älskar det landet. Hur konstigt det än kanske låter. Och jag vet inte riktigt varför.
Pappa jobbade mycket med Israel. Han var chefredaktör för en tidning som heter Menorah. Han fick ingen lön - betalningen var en resa per år till Israel. Han åkte en gång med mig, en gång med Alex och en gång med Nicke. Och en gång med mamma, såklart. Det var regeln - pappa och en person till. Tu man hand. Och jag minns så väl min resa med pappa. Jag var åtta år och när vi klev ur planet hände något i mig. Vet inte riktigt vad. Ljuset är väldigt speciellt i Israel. Hårt och milt på samma gång. Det luktar speciellt. Och luften vibrerar. Den gör det! Och det är väl inte så konstigt. Tre stora religioner med en plats stor som Småland som absolut centrum. Det känns.
Sen åkte jag till Israel några gånger till. Och jag tänker inte ge mig in i politik, för jag är inte tillräckligt insatt. Men det som varje gång har slagit mig är att det inte alls märks några särskilda konstigheter om man är där som turist. Israeler och palestinier arbetar tillsammans. På samma sätt som människor med olika ursprung arbetar tillsammans i till exempel Sverige. Det är grunden.
Jag känner en märklig tillhörighet med det judiska folket. Trots att jag inte är jude själv. Pappa letade som en tok efter judiska rötter, men fann inget. "Schul" betyder ändå synagoga på jiddisch. Det tror fan att det finns något där. Hur som helst. Jag känner väldigt starkt med judar.
Sen är Israel ett skönt land att åka till oavsett allt annat. Bra restauranger, bra stränder i Eilat och bra klubbar i Tel Aviv. Bra hotell och vackra människor just precis överallt. Mer smakfullt än Gran Canaria. Kortare resa än Thailand. Bra väder. Och så får man flyga med jordens ballaste flygbolag - förlåt SAS - men jag pratar om EL Al. Israel har allt man som svensk tycker om. Den andra mars åker jag och Anitha dit. Och jag tänker litegrann på det varje dag.
Om jag har läsare som har varit där - kom gärna med tips på lite allt möjligt!
