Nyfiken på partiledaren är, som jag tidigare har påpekat här på bloggen, ett av de konstigaste program jag har sett, någonsin. Och, tro mig när jag säger: jag har sett många konstiga program.
Men Nyfiken på partiledaren feat. Jimmie Åkesson var ju en rent surrealistisk upplevelse.
Clueless-tjejerna är INTE imponerade.
Åkesson säger att ”hans kritik mot den förda invandringspolitiken” bland annat kan ha sin grund i upplevelserna i ”fem, åttaårsåldern”, då det var ”grupperingar” mellan svenskar och invandrare. Det var polariserat, menar Åkesson, och konflikter uppstod.
”Vad var det du kände då?” viskar mannen i den tunna mustaschen ömt.
”Förmodligen var jag rädd”, svarar Åkesson eftertänksamt. För Åkesson har lärt sig att vara snäll och visa hänsyn, det har hans föräldrar och auktoriteter sagt åt honom.
”När svenska små barn hade lärt oss i skolan att vi ska vara snälla och visa hänsyn och inte slåss, och sedan upplevde vi kanske att man hade motsatt uppfattning i den andra gruppen, då är det klart att då blir man lite rädd.”
Och vad exakt blir implikationen här? Vad är det Åkesson egentligen säger? Uppdelningen mellan ”snälla, hänsynsfulla” svenskar och ”bråkiga, våldsamma” invandrare är, kort sagt, en klassisk, rasistisk klyscha.
Jag väntar. Väntar på att mannen i den tunna mustaschen ska ställa en följdfråga.
En ynka liten följdfråga.
Men nej. Inget sådant. För SVT är ju opartiskt, ju! Och det betyder inte bara att man inte får ifrågasätta Sverigedemokrater i TV, man får inte heller göra en basic faktakoll.
För enligt Åkesson påverkades som sagt hans syn på invandringen av ”invandrargängen” som hängde runt i Sölvesborg – någonting som Patrik Lundberg, uppvuxen på samma plats, ifrågasätter och Dagens ETC till och med motbevisar.
Jag får ont av sådant här. Jag får ont, för är det en sak public service inte vågar göra nuförtiden är det att pusha Sverigedemokraterna. Att ställa kritiska frågor. Att undra, peka, peta. Istället drabbas Sverigedemokraterna av kollektiv glömska ungefär en gång i månaden – och public service låter dem.
Som i Nyfiken på, där Åkesson hävdar att han inte visste att Sverigedemokraterna var ett nazistiskt och rasistiskt parti när han gick med.
Ursäkta? Ursäkta medan jag skrattar på mig.
Åkesson, som tydligen var en nyfiken, intresserad ung man, gick alltså med i ett parti som han inte visste någonting om? Och inte nog med det – han upptäckte inte att det var ett rasistiskt parti under hela tiden han engagerade sig i det.
Förlåt, men om det här stämmer har Sverigedemokraterna ett stort problem, nämligen: deras partiledare är helt borta? Åkesson lever ju uppenbarligen i en fantasivärld, där molnen är sockervadd, gräset är marsipan och en invandrare i klassen motsvarar ca 10 stycken beväpnade ligister.
Än en gång: hur tillåts han komma undan med detta på bästa sändningstid? Vad skulle mannen i den tunna mustaschen säga om Jonas Sjöstedt påstod att han inte visste om att VP var socialistiskt? Om Hägglund menade att KD inte alls är kristet? He-r-re-jesus.
Lilla elvaårige jag fattade att SD var rasistiskt för – guess what! – det var inget någon i partiet skämdes för back in the day! Vad tänkte tonårige Åkesson när partikamraterna heilade, kom med rasistiska utspel, ville "bevara Sverige svenskt"? Typ: ”Guud, vad kul att alla LÅTSAS vara rasister på mötena, så att jag får träna mig i att säga ifrån på skarpen! Så omtänksamt!”
Jag får ont. Jag vill inte vara med.
Åkesson avslutar med att tacka för programmet, som han menar är ett bra initiativ.
Jag menar att det – pardon my French – suger. För det jag vill veta mer om är partiledarnas faktiska politik, inte deras propaganda.
