P3 Guld Hiphop/Soul
Först och främst: Grattis till Ison & Fille. Second of all: Jag är mycket stolt över de nomineringar vi fick fram.
2011 var ett fenomenalt hiphopår och med alla de grymma albumsläpp, eps och singlar var det inte ett fullständigt enkelt jobb att sålla ut de fem främsta. Resultatet blev dock, enligt min mening, ett tvärtsnitt av vad vi kunnat åtnjuta under året – med artister från folkkära Så mycket bättre, via flickfavorit och klassisk hiphop till något mer obskyr rap.
Tänkte även ta tillfället i akt att bemöta den, visserligen lilla men ändock ifrågasättande, kritik av att kategorin Hiphop/Soul var den enda utan en kvinna bland de nominerade. Jag håller med om att det är synd att det finns en oerhörd obalans i könsuppdelningen när det gäller utövare av framför allt svensk hiphop men även soul om man ser på det senaste årets släpp, och att det är högst problematiskt.
Däremot tycker jag inte, och jag vill vara väldigt klar på den här punkten, att jämställdhetsfrågan får en lösning i och med att en prisutdelning i en kategori som är så mansdominerad skulle kvotera in en kvinna för kvinnokampens skull. Det hade varit oärligt mot hela genren och ett förljuget sätt att sminka den strukturella orättvisa som ligger till svar bakom frågan varför det ser ut som det gör.
Visst skulle man kunna invända med att en bättre könsbalans i nomineringarna skulle kunna fungera som inspiration för tjejer, lyfta fram kvinnliga akter och visa på det goda exemplet. Men då måste man fråga sig om prisutdelningen verkligen ska fungera som det verktyget – om det ens skulle ge något resultat, om man inte givit en P3 Guld-nominering tyngre inflytande i teorin än det faktiskt har i verkligheten – och om man tror att hiphopmänniskor inte är så insatta i sin musik att de inte skulle se att det var en uppenbar kvotering?
Poängen måste väl vara att se varje artist för dess musik och inte värdera olika utefter kön? Vad är det egentligen värt att nominera en tjej om hon inte är med för att det är självklart att hon ska vara där?
P3 Gulds jurygrupp i kategorin Hiphop/Soul bestod av en majoritet kvinnor. Vilket i sig är fett. Men även en viss garant för att det inte handlar om att det var män som valde in män, den här gången, utan fokus på musikåret 2011 som styrde.
Jag är långtifrån nöjd med att det fanns så få kvinnliga alternativ till de manliga. Tycker att det är ASVIKTIGT att vi lägger kraft på att ändra människors beteenden och förutsättningar, vi kan inte ha det på det här viset. Men om ett musikpris ska vara en sammanfattning av musikutbudet, måste förändringen ske från grunden för att vi ska se ett riktigt, välbalanserat resultat. Ingenting blir bättre av att vi låtsas att det finns en massa kvinnliga fullgoda alternativ. Vi måste fan se till att det blir så.
En stor del i den här ansvarsfrågan ligger i att hiphoppen måste vara uppriktig nog mot sig själv att se och erkänna att vi ligger hopplöst efter andra musikgenrer. Vad beror obalansen på? Varför finns det så få kvinnliga akter men så många manliga? Jag vill inte börja call out svenska rappare i det här inlägget, men det finns i många fall en jargong som är rätt svinig mot tjejer och en gemenskap som är svårgenomtränglig om man inte passar in i normen ”snubbe”. Det är ett stort jävla problem. Nu menar jag inte att alla involverade i svensk hiphop aktivt jobbar mot kvinnor, men nöjer man sig med att innefattas av en kultur som är misogyn och förtrycker vissa och man är med utan att markera att man tycker att det är fel, då är man inte bara extremt historielös när det kommer till hiphop utan man är också en jävla fjant. Även om det är fåtalet rappare som vräker ur sig dumheter mot kvinnor så har jag inte sett någon förutom Skizz från Stockholmssyndromet höja rösten och ta ställning. Var är alla ni andra? Varför hörs inte era protester?
Svensk hiphop behöver, precis som den amerikanska, börja se förtryck som förtryck - istället för att bara medverka till att reproducera attityd som skadar kulturen och hindrar den från att utvecklas.
Medan det var länge sedan vi hade kvinnliga rappare på topplistorna här i Sverige har amerikansk hiphop haft en boom av kvinnliga rappare i mainstream-media de senaste åren. Jag är övertygad om att Sverige kan leverera minst lika bra akter.
Men 2011 fanns det helt enkelt ingen kvinnlig motsvarighet till Ison & Fille. Det kommer att det dock att göra och den dagen kommer låtar som Hiphophora förhoppningsvis få den danska skalle den alltid har förtjänat.
