Halloj! Nu blir det bäbissnack, så ni andra kan ju… zooma ut eller så.
Jo men så här. Svarar på några av de konkreta frågorna lite nu då.
Ja, jag gjorde kejsarsnitt med Hanna. Det var dock inte ett planerat sådant, utan det blev så för att allting avtog, efter 18 timmar och två epiduraler inkörda i ryggmärgen min, så låg hon fortfarande i pipeline och pallade inte mer. Så då frågade en vänlig läkare mej om jag kunde tänka mej ett snitt och jag svarade med ett överlyckligt "eeh, ja tack". Som jag har skrivit tidigare, i min redogörelse "När vi två blev tre" (läs den här, jag använde inte versaler på den tiden??) så var jag redo för en exorcism. Och jag vet att många upplever akuta snitt som traumatiska, och jag vet också att många har mycket mer allvarliga situationer, mycket mer ångestladdat. Jag upplevde aldrig att det var fara för Hannas liv, det var mer… "ähmen vi åker väl en trappa opp då", rullirull på båren och en halvtimma senare var det över. Men det är ju också efterhandskänslor, där den bestående sensationen är WIHOO JAG FICK HANNA, DET VAR KUL. Jag var helt slut, omtöcknad och spyfärdig. Jag tror jag mest bara var lättad den där halvtimman innan faktiskt. Att det snart skulle vara över.
Den här gången var det planerat. För alltså, kudos till alla som får fram ett barn överhuvudtaget, det är inte enkelt hur man än gör, men jag kände redan när stickan visade blått i augusti förra sommaren att jag inte kunde gå igenom en sådan där medeltida procedur en gång till. Och jag var supertydlig med det direkt hos barnmorskan på Mamma Mia (asbra ställe btw). Jag hade väntat mej gråtiga korsförhör, där jag skulle få göra slutplädering a la Will Gardner (OMG HAR NI SETT DE SENASTE AVSNITTEN?!) i The Good wife, men det blev aldrig så - och jag tror att det främst blev så pga att det blev komplikationer senast och att jag redan hade banan sandad. Så att säga. Och OBS, även eventuellt pga rätt så gammal?! Jag vet inte. Min barnmorska sa allafall "nemas problemas, jag skickar dej till samtal med läkare", tre veckor senare träffade jag hen, snackade lite och så fick jag en remiss till SÖS. Några veckor innan jag skulle ploppa så fick jag komma på besök där (på SÖS), och fick mitt slutgiltiga "välkommen onsdagen den 23 april kl 13 för inskrivning". Det var en vecka innan mitt planerade datum, som var den första maj.
Och så var det med det. Här är vi, hej hej!
Och jag är så jäkla tacksam över att det gick så pass enkelt att få till det, och så jäkla nöjd med mitt val. Att jag hade lyxen att få välja den här gången. Och att göra kejsarsnitt är ingen walk in the park det heller, men assssååååå… Vaginalförlossning känns (FÖR MEJ, OBS OBS) som en welcome back to the dark ages-pryl och orsaken till en jäkla massa onödigt lidande, blodande, sönderslitande. :(
Så som svar på om det var skillnad med planerat vs akut: absolut! Den största faktiskt, var nog att jag vid den första graviditeten gick och oroade mej i snitt fyra timmar per dygn i sex månader för att slitas itu. Och den här gången var det lite, lite mer som att hämta ut ett brev på Posten-ish. Ett stort -ish, men ja.
Jag tänkte berätta i ett annat inlägg om hur själva proceduren gick till, upplägget liksom, för jag hade faktiskt ingen aning vad jag skulle vänta mej. Och det kanske inte ni andra har heller. Men nu måste jag bada Jossan. Jag till Ante ba: nä men det gör man en gång i veckan, de blir uttorkade i lilla huden annars. Och han tror ju på mej pga PROFFS, så så har vi gjort. Så var jag på BVC häromdan och hon ba: nä men så badar man ju ungen var tredje-fjärde dag så där. Jag nickade allvarligt, spände ögonen i henne och ba: JA MEN DET GÖR VI.
