BETYG: betyg: 3
Bakom alla scener, i Villa Belparcs trädgård med utsikt över lugnt vatten och Slottskogens gröna siluett ligger det. VIP-området. Vippen. Det inte helt ödmjuka namnet på området för folk som känner nån som känner nån, jobbar med media (blogg räknas, absolut!), eller i extremfallet: är kända.
Under många år favoritplatsen. Ett ställe att dra sig tillbaka till från folkhavet och känna sig aningen mer viktig. En liten oas att missa de största akterna på för att säga ”Nej, jag missade den spelningen, men hörde den från vippen”. En plats att sitta ner och bada i sin egen härlighet, med ett glas något billigare öl än på festivalområdet.
Årets upplaga var trots det en mild besvikelse. Jodå, ölen var fortfarande billigare och de viktiga människorna lika viktiga. Men ändå. Det vilade en lite solkig, lite desperat air över allt, som inte strömmade så mycket från besökarna som från sponsorerna.
Detta att rockbandet Motörhead var huvudsponsor till spriten i drinkarna vilket underströks tydligt av två rockkillar som marknadsförde Motörheads dryckesline (ja, de har en sån) mitt emot baren. Eller att Norrlands Guld hade byggt om stora delar av området till en extra vippig VIP med Norrlands Guld-tema av saccosäckar och iskuber av plast som av förståeliga skäl alltid var tomt. Att B-versionen av hipstershotten Fernet – Gammeldansk - hade en egen bar med ”rustikt tema”. Eller att Camel på riktigt hade ett VIP-tält där extra viktiga personer kunde gå in och… röka cigaretter. Inklusive blåklädda cigarettflickor.
Allt detta njuter jag givetvis i fulla drag av. Men jag brukar göra det på bortglömda kinakrogar i min ensamhet, när jag vill dra mig tillbaka och tänka mörka tankar. Inte när jag försöker komma på ett sätt att säga hej till Sandra Beijer utan att det blir pinsamt.
Det är ovärdigt!
