I fredags länkade jag till en rolig video från Hagabadet. Skojade lite. Sa att de nästan kändes som en sekt som de höll på att toka därinne i lyxgymmet i den f.d svartklubbslokalen. En enkel Göteborgsskröna i det lilla. Det var inte mer med det… trodde jag. Vad jag då inte visste var att jag lyft på stenar som var bäst att inte röra. Kommit för nära en fruktansvärd sanning.
För Hagabadet är inget vanligt gym. Det är inte SATS eller Friskis och Svettis, som skulle rycka på axlarna åt ett blogginlägg i mängden. Hagabadet är något annat. Under helgen har nämligen näthatet vällt in. Både medlemmar och högt uppsatta företrädare från Hagabadet har kastat sig över mig på internet. På facebook, i mailen och i kommentarerna på bloggen kan man läsa om hur jag förringar ISIS. Hur jag hånar alla Göteborgare. Hur jag är en fattig knarkare. Att jag borde flytta till Stockholm. Allt för två ynka stycken på en blogg. Det är obehaglig läsning.
Hade förstås aldrig gett mig in i detta om jag visste. Det är ju livsfarligt att bråka med sekter. Att försöka ändra på en hjärntvättad persons världsbild gör ont. Fruktansvärt ont. Man slåss hellre än att ändra uppfattning. Jag vet ju det.
De lugna promenaderna genom Haga kommer aldrig bli lika lugna igen. Kände redan i natt hur kroppens alla muskler drog ihop sig. På helspänn gick jag över de tysta kullerstenarna. Lyssnade. Spejade. Bakom varje hörn kan det finnas en vältränad person i övre inkomstkvartilen med vit T-shirt och ett leende på läpparna. Ett fruktansvärt leende. Ett leende som vill mig illa.
