Natten till den åttonde mars har tio manliga statyer i Göteborg fått kvinnohuvuden. Poseidon är för en dag Gudrun Schyman. På Järntorget hyllas Astrid Lindgren i brons.
Gruppen bakom kallar sig ”Forminism”. I pressmeddelandet står motivet:
”I morse vaknade göteborgarna upp till en något mer jämställd stadsbild. Natten till idag passade konstgruppen Forminism på att hylla och lyfta fram betydelsefulla svenska kvinnor genom att ge dem plats i en kontext där de är markant underrepresenterade: bland de offentliga skulpturerna. Statyer och byster som tidigare varit män begåvades istället med ett kvinnligt anlete
Det finns så många områden där manlig dominans tas för given, detta är ett av dem. Då kvinnan avbildas i stadsrummet är det oftast som namnlös, naken nymf, inte som en verklig person. Många kvinnor har bidragit till vårt kulturarv men aldrig uppnått den status och det erkännande som de förtjänar.“
Jag tycker det är en spännande aktion som pekar på något viktigt. Århundraden av manliga privilegier har satt sina spår i stadsbilden. I den mån man fortfarande tycker det känns fräscht att hedra individer i statyform är jag helt med på att det borde vara fler kvinnor, även om det vore mer spännande med mer ickefigurativ konst (i tanken är vi alla hen).
Dock borde man kunnat gräva lite djupare än att bara räkna huvuden. Det finns något mer bekymrande med vår stads statyer. För inte är väl allt avbildningar av verkliga personer? Poseidon liksom? Och Bältesspännarna? De är precis lika mycket hittepå som Milles dansande nymfer vid konsthallen. Lika mycket mytologiska figurer som ”de fem världsdelarna” på Järntorget. Lika symbolladdade som ”Kvinna vid havet” vid sjöfartsmuseet.
Det är statyer som signalerar något ännu mer knas än procenten kvinnor vs män i statyform. Det här handlar ju om könsroller som bokstavligt talat är huggna i sten. Kvinnorna ska inspirera eller vara lekfulla, eller stå och längta efter en drunknad man som försvunnit till havs. Männen är formade i en kamp till döden eller ställda att vakta med svällande muskler över Avenyn. Hur sjukt är inte det? Att den mest våldsbrottsbelastade gatan i hela Götet är dekorerad av statyer som formligen sprutar ut hyllningar till våldsam maskulinitet eller kvinnlig fägring. 2013? More like 1813.
Initiativet är alltså bra, men Forminism räknar sig blinda i stället för att granska vad kropparna håller på med. Man missar innebörden bakom bronsen. Skippa matematikövningarna nästa gång och sätt Jan Guillou och Anders Borg på de dansande nymferna. Får Gudrun stå och spänna sig kan nog Jan dansa smäktande.
