Hur kan en serie som blandar bläckfiskregn med blåmålade gudar och maskerade män marinerade i glidmedel vara 2019 års bästa?
När superhjältarna The Comedian och Nite Owl överrumplar ett gäng klottrare på en bakgata stöter vi på frågan som sedan ekar genom hela Watchmen.
“Who watches the Watchmen?” står det i rinniga sprayfärgsbokstäver.
I Alan Moores och Dave Gibbons serieroman där självutnämnda superhjältar i halloweenkostymer tar lagen i egna händer samtidigt som världen står på randen till ett kärnvapenkrig är det en relevant fråga. Vem ser till att de som skriver reglerna inte själva bryter dem?
Men när läsaren kliver in i Watchmens auktoritära universum anno 1985 är de maskerade hämnarna inte längre hjältar. Vigilanteverksamhet i Buttericks-utklädnader är förbjudet enligt lag och den askgrå tillvaron är liksom genomsyrad av en matt uppgivenhet. Du kan nästan höra domedagsklockan ticka ner för varje sida du vänder. Det understryks inte minst av antihjälten Rorschach som när han inte håller monologer om hur mycket han hatar mänskligheten håller plakat där det står “Slutet är nära!”.
Kanske har Alan Moores Watchmen blivit den mest kritikerhyllade superhjältehistorien eftersom den bättre än någon annan ifrågasatte konceptet hjälte. Och i detta målgruppsanpassade tidevarv där Marvels cinematiska universum ligger som en kvävande filt över oss kan vi inte be om en bättre exitstrategi än Damon Lindelofs flippade tv-serietolkning.
Till skillnad från den gamle Lost-parhästen JJ Abrams sysslar Lindelof inte med fanservice. Abrams Star Wars: The Force Awakens framstår som ett insmickrande scifi-konvent jämte Lindelofs osentimentala Watchmen-tolkning. I stället för att slappt återanvända karaktärer och kostymer vill Lindelof åt förlagans originalitet och kreativa berättande. Där Zach Snyders Watchmen-film från 2009 blev en platt karbonkopia av förlagan (med undantag från slutet) är Lindelofs tv-serie en skruvad uppföljare där vi får återbesöka världen som 34 år senare är svårt traumatiserat av serieromanens final där en utomdimensionell bläckfisk (japp) anfaller New York.
Men … hur fan kan en tv-serie där en maskerad man inoljad i glidmedel dyker upp helt opåkallat (och sedan aldrig återvänder) vara årets bästa? Där poliser hypnotiseras med blinkande ficklampor, där en åldrad superhjälte odlar kloner i en sjö och där det med jämna mellanrum regnar bläckfiskar?
Svaret ligger i det lekfulla utförandet, men också i hur respektlöst de angriper den omöjliga uppgiften att tolka Watchmen. Lindelof gör inte en exakt kopia av serieromanen, som vissa fans kräver, men han – till skillnad från Snyder – vet exakt vad som fick den att ticka till att börja med.
I HBO:s officiella Watchmen-podcast berättar Lindelof att manuset skrevs samtidigt som extremhögern demonstrerade i Charlottesville, och där en vit makt-anhängare körde in i en folksamling och dödade en antirasistisk motdemonstrant. För att göra Watchmen 2019 i samma anda som Moore skrev originalet behövde Lindelof gräva djupare i samtidens öppna sår. Där Watchmen 1985 handlade om kalla kriget handlar Watchmen 2019 om ras. Det är två helt olika ämnen men de möts i den underliggande tematiken om auktoritet. Watchmen är inte en historia om hjältemod – det är en historia som synar hjältemod. Det är inte en nostalgisk historia – däremot en historia om nostalgi.
Dessutom ger tv-serien svaret på en 34 år gammal gåta. ”Who watches the Watchmen?”.
Jag. Jag gör det.
