Foto: Cowbell Creatives.

"Vi kallas revolutionens barn"

21:07 8 Nov 2022

Från början var Uroishs EP menad som en gåva till iranier i exil. Nu har den omformats till kampsånger för den pågående revolutionen. 

– Iran är en plats där fri konst inte får existera, men det betyder inte att fria tankar och idéer inte tar sig uttryck genom konst. Tvärtom betraktas konstnärer och artister som ett av de största hoten mot regimen i Iran, våra kollegor tillfångatas, torteras eller tvingas på flykt. 

Bahareh Razekh svänger in på ett regnigt S:t Knuts torg. När vi möts har ytterligare notiser dykt upp i våra mobiler som rapporterar om den pågående revolutionen i Iran. 
– De har tagit kvinnan och hennes liv som gisslan. Det har byggt hela sitt politiska projekt, den islamiska staten Iran på en slags könsapartheid, förklarar Bahareh. För mig var konsten och fantasin ett sätt att förhålla mig till och föreställa mig alternativ till det totalitära samhälle jag växte upp i. 

Bahareh levde sina första nio år i Iran. Att komma från diktaturens Iran till Sverige på åttiotalet, och förflyttas från mångmiljonstaden Teheran till de småländska skogarna, är en pågående erfarenhet som har präglat hela hennes liv. Uroish beskriver Bahareh som en slags värld där hon kan röra sig i för att undersöka den historia hon, och många med henne, bär på. I projektet har hon försökt ljudsätta hur migration, revolution, exil och minnen låter. Uroish har blivit som Baharehs utforskande alter ego. 
– Jag märkte att det fanns en enorm brist på språk inom mig, inte rent ordmässigt utan ljudmässigt, förklarar Bahareh och fortsätter.
– Det var utifrån detta som jag utforskade sätt att benämna dessa erfarenheter. I Iran finns det en rik tradition av berättande, lyrik och poesi som jag gick miste om. Jag letade konstant efter den energin. Det var något i den iranska kultursjälen som jag verkligen saknade och som jag ville skulle leva vidare.

EP:n Goodbye Party blev just detta utforskande och resulterade i en gåva till människor som bär på erfarenheter av exil. Sedan dess har dock en förändring skett. Lanseringen av låtarna sammanföll nästintill med den feministiska revolutionen början, därför har den idag snarare utvecklats till kampsånger för den pågående revolutionen. 
– När jag började med EP:n ville jag få fram vår berättelse, vi som lever med dessa erfarenheter i exil här i Europa och andra delar av världen - vad blir vår historia när vi lever utanför diktaturens territoriella gränser men fortsatt med regimens klor i oss - samtidigt att man skulle dansa till det. Sen den feministiska revolutionen började i september har den berättelsen förändrats, därför har också betydelsen av EP:n gjort det. 

Konsten och kulturen kan nämligen enligt Bahareh ses om en slags näring, både för människor i Iran och de som strider för samma sak utanför landets gränser. 
– Man kan aldrig ta ifrån en person dess fantasi. Konsten är därför fri hur mycket du än försöker begränsa den, det är däremot utövandet som kan begränsas. Det blir som föda. 

Bahareh förklarar även att hon tror konsten och kulturen har varit ett sätt att få ut saker, utanför Irans gränser, och att få människor att förstå att det är människor det handlar om. På liknande sätt har Uroish blivit ett medel för att visa att det finns människor utanför nationsgränserna som även de bär på dessa upplevelser. 
– Vi kallas revolutionens barn, vi som blev hjärntvättade redan som småbarn av den islamiska diktaturen. Deras idé var ju att vi skulle föra den islamiska republiken Iran vidare. Många av oss har flytt, men vi bär fortfarande med oss den iranska kultursjälen som de inte kunde ta ifrån oss. Det är den jag försöker förvalta och föra vidare utifrån exilens erfarenheter. 

Hur vill du att framtida Iran ska vara? 
– Jag vill se ett fritt Iran, där kvinnor, queers och förtrycka minoriteter är fria att leva sina liv på sina egna villkor. Jag vill att mitt barn, mina vänner och alla runt omkring mig ska veta att det fyra timmar härifrån finns ett land där en feministisk revolution befriat sina folk.

Stad: 
Kategori: