Jag såg Lucas Moodyssons fantastiska Tillsammans nyligen. Igen. Sist jag såg den var på drama-lektionen i gymnasiet och jag kan inte påstå att jag gav den speciellt mycket uppmärksamhet då (mer till den söta killen bredvid mig).
Den handlar om en kvinna som blir misshandlad av sin man och väljer att lämna honom för att sedan tillsammans med sina två barn flytta in till sin bror. Brorsan bor i ett kollektiv som går under namnet Tillsammans. I en scen ska Eva, 14 år, beskriva hur kollektivet är för grannpojken och jämför det med när barnen i Barnen i Bullerbyn bestämmer sig för att göra allt tvärtom. Vem är det som säger att det är fint med sol och fult med regn? Kollektivet kör på samma stuk, tjejerna rakar sig inte under armarna och ingen äter kött. Alla som vill får gå runt nakna.
Jag kan inte låta bli att fundera på det där när det kommer till mode. Vem är det egentligen som bestämmer vad som är fint och vad som är fult? Styr konsumenter över det själva eller är det modemagasinen som styr oss? Styr inflytelserika designers vad vi ska tycka om nästa säsong eller har människor ett estetiskt öga som inte är påverkbart? Människor i modebranschen har trots allt, varje säsong, liknande åsikter. Det är sällan de på Vogue älskar fårskinnsjackan medan elle dissar den och istället hyllar regnjackan. Hur kommer det sig att alla helt plötsligt älskar fårskinn? För ett år sedan var det skitfult. Celine släpper en höstkollektion och alla höjer den till skyarna. Varför? Är det en dominoeffekt, och i sådana fall, vem är det som startar den?
Modeveckorna inför våren 2011 har varit och det är förvånande hur samspelt modebranschen är. Det är nästan tråkigt hur alla tycker och tänker lika. Är den minimalistiska trenden så tydlig att vi inte kan tycka att något annat är fint? Hur kommer det sig att vi älskade babydollklänningar när Chloé var som störst våren 2006 men idag hellre skulle äta bajs än att sätta på oss en söt, dockliknande klänning?
Jag inkluderar även mig själv i denna tråkiga skara. När Lanvin visade sin vårkollektion drog jag nöjt på mungiporna, det var en fröjd för ögonen att se så vackra plagg. Modevärlden höll med, kollektionen fick topprecensioner. Trots att det egentligen bara var långklänningar i tunna material och fodralklänningar i vackra färger. Det var inte storartat eller häpnadsväckande, det var bara vackert. Men är det bara det som mode handlar om? Ska det bara vara vackert, inte nytänkande och överraskande? Jag känner mig skittråkig. Jag skulle vilja gå emot trenden, bryta mönstret och våga vara tvärtom. Men jag kan inte. Det är fysiskt omöjligt för mig. Jag sätter på mig en babydollklänning och det gör ont i kroppen, så fult är det, jag kan inte ha på mig det. Men sedan vet jag att precis som alla andra kommer jag med största sannolikhet att bära en sådan klänning igen, om några säsonger när någon bestämmer att det ska vara trendigt.
