Världens bästa fittkonstnärer

Den här sommaren har vi nog alla erhållit vår beskärda del nakenhet. Vare sig det gäller den småfeta gubben på stranden eller de otaligt okynniga sommarflörtarna. Jag har helt enkelt blivit blasé inför mängden kön en exponeras för dagligen. Folk som byter om och tappar handduken i fel ögonblick, bikinin som trillar av när en hoppar från bryggan, mannen i tangatrosan på Ribban och slutligen ens egen härlighet.

I skönhetsmagasinen fläker modellerna ut sig längs sidorna i tjusiga bikinis på vita stränder och alla reklampelare pryds av liggvänliga henobjekt i minimal mängd tyg. Vi alla bär nog indirekt, än mer på sommaren, på en släng voyeuristisk syn på vår omvärld. Alltså, vi borde vara vana vid kroppen i alla dess former. Därför är det så oerhört perplext att vi på senare tid drabbats av en omotiverad obekvämhet när det kommer till det kvinnliga underlivet. Fittan.

Att sex säljer är en global sanning, men jag upplever att det börjat hojtas och ojats högre än någonsin om exponeringen av fittan i konsten. Jag kan förstå att Gustave Courbets berömda oljemålning Världens ursprung (föreställande ett kvinnligt underliv) från 1866 skapade ett visst ramaskri under sin tid men nu har vi väl ändå kommit lite längre än så?

Och än mer, tänk på den oerhörda mängd skulpturer föreställande nakna stoiska män i oklara poser med miniliten snopp en har sett i sitt liv. En futtig fitta i vår moderna samtid borde rimligtvis inte ens skapa en notis i gårdagens blad? Men uppenbarligen ter sig verkligheten annorlunda.

Sverigedemokraternas Margareta Larsson (som för övrigt är Jimmie Åkessons svärmor) basunerade ut i Sveriges riksdag att konstnären Carolina Falkholt borde sättas i fängelse för sin muralliknande väggmålning föreställande en fitta på en högskola i Nyköping. Och i Japan blev konstnären Megumi Igarashi fängslad efter att ha mejlat ut en 3D-modell av sitt eget underliv till ett par sponsorer.

Allt detta drama för att de avbildat något som hälften av jordens befolkning har. Skillnaden mellan när en kvinnokropp oblygt väljer att ta plats och inte verka i en porrkontext skapar en för vissa obekväm maktförskjutning som uppenbarligen är svår att förhålla sig till. Märkligt men kanske mest sorgligt. Därför ägnar jag denna månads lista till att ge er den bästa fittkonst(närerna) min värld har att erbjuda. Jag vill se mer. Njut.

Bäst just nu:

Jamie McCartney/Great Wall of Vagina

Jamie McCartney jobbade i fem år med att samla ihop över 400 olika avgjutningar av det kvinnliga underlivet. Vidare sammansatte han avgjutningarna och skapade The Great Wall of Vagina. Väggen innefattar allt ifrån döttrar, mödrar, tvillingar och till och med en man (numera kvinna) som genomgått ett könsbyte. Detta för att avtäcka den både fysiska och psykiska skam många bär på över sitt kön och för att visa den uppenbara diversitet det finns av kvinnliga underliv. Han har även gjort en manlig edition (4x4) som består av avgjutna snoppar som har stånd. Värt en googling det med. 

#fittkonst

Som en motreaktion till jubelidioten Margareta Larssons dumma uttalande skapades hashtaggen #fittkonst på Instagram. Aftonbladet kallade det en konststorm. Jag kallar det en feministisk kamp. Älskar internet. 

Megumi Igarashi aka. Rokudenashiko – Good-for-nothing-kid

Denna 42 åriga japanska superkvinna/allkonstnär har skapat en hel regnbåge av konstverk med det kvinnliga underlivet i fokus. Igarashi har byggt helt underbara diorama baserade på avgjutningar av sitt eget underliv. Hon är mest känd för sitt kajakprojekt The Pussy Boat där hon senare som tack till sina sponsorer skickade ut en 3D-modell av sitt underliv vilket hon, som jag nämnde, hamnade i fängelse för. Vidare har hon även gjort iPhone-skal, lampskärmar och radiobilar på samma givna tema. 

Carolina Falkholt aka. Blue

Falkholt är en av Sveriges internationellt mest kända graffitimålare och har sedan slutet av nittiotalet arbetat med att utveckla graffiti som en konstform. Hennes målningar avbildar främst det kvinnliga underlivet i starka färger och former, och har skapat stor kontrovers kring sitt uppenbara tema med fokus på den kvinnliga kroppen. 

Casey Jenkins – Casting Off My Womb

Casting Off My Womb framfördes för första gången som ett 28 dagar långt perfomanceverk där konstnären Casey Jenkins förde in en garnnysta i sitt underliv och sedan stickade med det ull som befann sig där. Verket kom att täcka en hel menscykel och Jenkins beskrev sitt syfte med verket på följande vis: ”(…) I believe that commonly held ideas about the vulva, menstruation and what a person with a body like mine should and shouldn’t create and desire, are themselves simple and base and I wanted to respond to those ideas rather that distract or deflect from their nature”. Sunt tänkt och ett smart uppseendeväckande sätt att göra en poäng.