Maja Waltré har länge varit filmrecensent för Nöjesguiden. Nu befordras hon förtjänstfullt till filmredaktör.
Vem är du?
– Jag är en person som älskar film pinsamt mycket. Jag älskar allt som på något sätt berör mig eller får igång mig. Jag är konstdriven och älskar böcker lika mycket som film. Jag är också ganska flummig och håller på med tarotkort och är besatt av månen.
Vad kommer du skriva om?
– Inte nödvändigtvis om amerikanska filmer utan filmer som inte får ta lika stor plats också. Jag kommer också skriva filmartiklar och krönikor och kasta ljus på sådant som jag tror folk är intresserade av och vill veta mer om. Jag tycker det är viktigt att ta upp ämnen och belysa det som inte får så mycket plats i media. Det är viktigt att vara lite mer kompromisslös om vad film faktiskt är eller vad man som distributör har ansvar för. Att istället för bara blockbusters, se film som konst och lägga mer fokus på film som samhällskritik. Att den biten får ta mer plats.
Vad har du gjort tidigare?
– Jag har varit tidningsredaktör på Stockholms filmfestival, har pluggat "Att skriva dramatik" på Biskops-Arnö, pluggat journalistik på Södertörn och nu pluggar jag dokumentärfilm.
Vad kan vi vänta oss av att läsa dina recensioner?
– Jag tycker själv att jag kan sätta en ton på recensioner utifrån filmen jag ser. Ser jag en pretentiös film så blir jag pretentiös, ser jag en rolig film, skriver jag roligt. Jag försöker tolka regissörens intentioner och analysera om hen lyckats uppfölja dem eller inte. Jag har ganska lite överseende med regissörer som inte uppföljer sina intentioner. Har man den makten får man lägga ner hela sin själ i det, tycker jag.
Vilken är din favoritfilm?
1. Melancholia
Detta har varit en favoritfilm i flera år nu. Den växer för varje gång jag ser den. Filmen är bra på att få med det primitiva i mänskligheten och jag tycker det är otroligt att något så surrealistisk kan bli så verkligt. Älskar att Kirsten Dunst betraktas av alla som galen – men blir mer och mer normal och alla andra istället galna när planeten närmar sig.
2. Boys don't cry
Jag såg den när jag var ett barn. Kanske år 2000. Jag visste inget om transsexualitet men den förklarade så bra vad det kan vara. Filmen är en fruktansvärd tragedi och en vacker kärlekshistoria samtidigt. Pedagogisk är ett tråkigt ord att använda i filmsyfte, men den är det.
3. Thelma
Regissören är en skicklig visuell berättare. Filmen gick rakt in i mig. Jag började hyperventilera när jag såg den för jag blev så exalterad. Den handlar om en väldigt religiös kristen tjej som flyttar till Oslo och förälskar sig i en tjej. Eftersom hon är uppväxt med andra normer blir det väldigt destruktivt för henne. Den är stark och sätter kornet på vad det är att vara människa med mänskliga föreställningar.
