Azealia och Azalea – på två helt olika platser.
Jag vill säga en sak. Erasure is real. De kommer att försöka ta det du har, ta allt, ta bort dig, gömma att du någonsin funnits. Det händer hela tiden. Det är därför du måste klamra dig fast.
Det är det Azealia Banks pratar om i den där intervjun i Hot 97 som nu sprider sig som en löpeld på nätet. Jag tror inte att folk fattar, men vi fattar. Det fuckar med ens hjärna att hela tiden osynliggöras, och det är precis vad det är menat att göra. Det är meningen att vi ska svälja det, se det som så normalt att vi snart har glömt bort att det finns andra alternativ, att vi har haft andra drömmar. Vi ska finna oss. Bli glada för det lilla, aldrig bittra över det stora.
Vi kan skämta om det, vi kan förminska det, men intervjun i Hot 97 är bland det sannaste, det viktigaste som ljudit genom en radiostation i år. Jag tror inte att alla kommer fatta det – Iggy Azalea har definitivt inte gjort det – men det Banks säger är sanningen. Jag pratar med en kompis, hon säger: "I’ve been watching these Christmas commercials, these vacation commercials, not a single black person in any one of them."
Det kan låta som en trivialitet men man kan kolla på tv en hel dag utan ett se en enda svart person. Erasure is real, och problemet är inte bara att det är osynliggörande. I det osynliggörandet fråntas du också ditt värde. Allt du blir är ett redskap, en språngbräda, ett found object. Och vi kan vinkla denna konversation, prata om Q-Tip, om T.I., om Macklemore.
Men detta är, för att parafrasera Dead Prez, större än hiphop. Det här handlar om människovärde.
Jag tänker lite på den senaste tidens svenska debatt om kulturmännen. Jag tänker: om vita ciskvinnor i Sverige är hindrade av sitt kön, om det snärjer deras utrymme till konstnärlig frihet, hur ser det då ut för svarta diton? Svarta diton i USA, i världen, i Sverige? Banks gråter, säger: "At the very fucking least y'all owe me the right to my identity. That's all we're holding on to in hiphop and rap." Det är så jävla basalt, så jävla futtigt, att man ens ska behöva kämpa för det nu för tiden. Men det gör Azealia, hon krigar. Och vad hon straffas för det.
Vita feminister kan tjöta om stackars Iggy, tjöta om sin Emma Watson, men det är så tydligt att vi befinner oss på helt olika platser. Azealia Banks kämpar för sitt människovärde, kämpar för det som hela tiden förnekas henne och andra svarta kvinnor.
Läs även: Angela Larsson om på vilkas bekostnad Emma Watson får representera kändisars feminism.
