”Jag vet inte hur många hundra kvinnor vi var som pratade i #tystnadtagning och det enda vi pratade om var män. På ett sätt gav vi bort vårt potentiella utrymme och oss till alla de här männen igen. Vad är steget efter?” frågar sig den debuterande regissören Julia Marko-Nord.
Julia Marko-Nord har en lång karriär som teater- och filmskådespelare bakom sig. Nu regidebuterar hon med föreställningen Mor/Dotter, som ska sättas upp på Stadsteatern i januari.
– Jag har gått i olika terapiformer, gruppterapi och så. Och så har jag kommit på att den absolut mest komplicerade relationen i mitt liv är relationen med min mamma.
I pressmeddelandet som skickats ut om föreställningen skriver Julia Marko-Nord att fokuset under #metoo legat på män, och att det är dags att gå vidare och låta kvinnliga erfarenheter ta plats på scenen.
– Det är samma dramaturgi i pjäsen som jag tänker mig att det är i metoo. Att man först måste ha modet att formulera alla övergrepp man har fått utstå. Men det jag känner, som är en fara, är att man stannar kvar i övergreppet. Hundra procent fokus på förövaren. Jag vet inte hur många hundra kvinnor vi var som pratade i #Tystnadtagning och det enda vi pratade om var män. Så på ett sätt gav vi bort vårt potentiella utrymme och oss till alla de här männen igen. Vad är steget efter?
Ja, vad är steget efter?
– Jag tänker att man ska göra precis så här. Att börja fundera på vad det är vi vill. Hur ser mitt drömsamhälle ut? På detaljnivå. Först om jag kan se det kan jag försöka skapa det. Teater ska handla om de stora existentiella frågorna. Hur vi ska hantera liv och död, den stora kärleken, den stora förlusten. Det finns extremt mycket i mor-relationen. Ändå finns inte de pjäserna. Då gör man hellre än föreställning om snö än det. Det handlar om att man inte vill ge det utrymmet. Man vill inte säga att de erfarenheterna viktiga. Att säga att Hamlet är en universell historia... Nej, det handlar om en ung man. Vars pappa har dött. Den är inte allmänmänsklig. Men så fort man ska göra en pjäs som handlar om mammor, då är det en kvinnopjäs. Det tycker jag känns lite 1800-talsmässigt. Eftersom att jag är kvinna så kan jag berätta att Hamlet inte handlar om mig. Jag är tvungen att se ifrån en mans perspektiv. Och jag vill gärna göra det. Men jag behöver också se från ett perspektiv där jag helt kan identifiera mig. Och jag tror män behöver se från kvinnors perspektiv.
Julia Marko-Nord sätter upp pjäsen med hjälp av kvinnokollektivet Din Mamma Produktion, som hon själv har grundat. Hon vill vara med och förändra strukturerna i teatervärlden, som är väldigt mansdominerad.
– Det är inte så lätt, för vi har inte fått se det. Man kopierar det man ser. Jag tänker att det manliga nätverket inom teatervärlden med alla maktpositioner... Det är inte så svårt att göra någonting om man hela tiden har en hejarklack som bara "Go Frasse! Du är grymmast! Kolla vad grym han är! Han är så jävla bright. Han kan göra vad som helst!" Har man den uppbackningen vågar man göra saker. Om man aldrig någonsin har den lilla hejarklacken då känner man sig väldigt ensam. Då är det svårt.
Du pratar om att för att skapa sitt drömsamhälle måste man kunna visualisera det. Har du någon bild av ditt drömsamhälle?
– Bland annat, om jag utgår från min värld, som är teater, är det att det inte ska vara en sådan uppdelning mellan kvinnor och män. Det blir väldigt specifikt på detaljnivå. I scenskolan hade vi en grundkostym som vi alltid skulle ha hängande i skåpet. Alla tjejer skulle ha kjol, klackskor och en blus. Alla killar skulle ha snörskor, kostym... Jag bara "Vad är de här kläderna, som vi förväntas köpa själva för våra egna pengar, till för?". De svarade att det är en grundkostym. Alla bara satt och antecknade, som att det var självklart. Så det börjar redan på utbildningen. Det är ingen neutral kostym. Jag tror inte de förstod vad jag menade. Det var bara som att jag var en störig person. Vi går på en av de dyraste utbildningarna i Sverige för att vi ska kunna berätta om mänskligheten. Och det här är 1A.
Varför tycker du att man ska komma och titta på din pjäs?
– Vad skulle du säga efter att jag har berättat allt det här?
Kanske för att lära sig något om livet?
– Kanske. Och för att se att teaterrummet är en unik plats. Det är humanismens sista utpost. Det är ett rum där vi kan komma samman och mötas och prata med varandra och få helt andra perspektiv. Du hänger med dina polare på din arbetsplats och jag på min. Men här kommer vi få möta människor vi aldrig hade mött annars och komma riktigt nära.
Mor/Dotter har premiär på Stadsteatern den 19 januari.
Glöm inte att följa Nöjesguiden på Facebook.
