Urban förstörelse

Om den forne statsministern och landsfadern Per-Albin Hansson inte varit en neutralitetstörstande socialdemokrat utan en galen fascist hade vår tillvaro under andra världskriget med all säkerhet blivit en betydligt våldsammare historia. Kanske hade Sverige likt Japan kompenserat för sina tekniska och finansiella tillkorta-kommanden med en hämningslös stridsmoral, hämtad från de norrländska jaktstugorna. Kanske hade svenskarna i krigets elfte timme designerat vässat furuspjuten och sänkt ett par snaps, fast beslutna att dra ett par förhatliga britter med sig in i döden. Kanske hade det då slumpat sig så att pinfärska atombomben Little Boy släppts ner över Malmö i ett försök att nedkämpa den svenska krigs-moralen.

Om allt detta nu skett hade vi kanske också fått se svensk femtio- och sextiotalsfilm invaderas av muterade jättemonster som stigit upp ur Östersjön eller hoppat ner från fjällen för att gå loss på svenska stadskärnor. Vi hade bearbetat minnena från kriget och bomben med filmer om jättekrabbhummern från Smögen som trampar sönder Götaplatsens strama tjugotalsklassicism och klyver avenyn med sina radioaktiva klor, muterade på grund av atombombsprovsprängningar utanför västkusten. Eftersom Per-Albin trots allt inte var fascist och Little Boy släpptes över Hiroshima blev det istället Japan som fick uppleva hur monsterfenomenet Kaiju dominerade den inhemska filmmarknaden under decennierna som följde världskriget. En oändlig mängd djur- och människo-hybrider tillika krigsmetaforer dök upp på bioduken för att gå bärsärkagång genom landets storstäder.

Sedan filmens födelse har städer konsekvent massakrerats och raserats på film. Som en av civilisationens tydligaste symboler har denna sociala konstruktion varit ett tacksamt mål för det som hotat mänskligheten – oavsett om fienden varit det beräknat onda eller hänsynslöst slumpmässiga. Redan i 1933 års Deluge genomgår New York (läs: en pappmache-kopia av New York) filmhistoriens kanske våldsammaste möte med moder jord när en jordbävning av Guds nåde demolerar hela staden varpå en enorm tsunami av The Day After Tomorrow-dignitet sköljer bort de sista kartongbitarna. Som om detta inte vore nog dök även King Kong upp samma år för att ta ut sin kärlekskranka ilska på staden. Och även om just dessa två filmers tillkomst främst kan förklaras med att USA vid tidpunkten ramlat ned i en djup nationell depression och average Joe behövde underhållas kan man nästan alltid se hur stadsförstörelsen på film speglat rädslor och hot som varit närvarande i samtiden.

Således har aldrig massiva sprängladdningar, episka vintrar eller ödes-mättade atombomber rått på Stockholm. Egentligen är det bara den olustigt anonyma och miljonprogramsbruna byråkratin som med sina härjningar i innerstaden lyckats skapa en verkligt hopplös stämning. I Bo Videbergs filmatisering av Maj Sjöwall och Per Wahlöös kriminalroman Den vedervärdige mannen från Säffle från 1976, döpt till Mannen på taket, bearbetas rivningarna av Klarakvarteren i Stockholm city med dystra scener i en förfulad och förstörd stad som varken tar hand som sina invånare eller sin arkitektur. Filmens största urbana förstörelse står polisen själva för när de kraschar en helikopter på Odenplan och förintar den herrtoalett som råkar stå där. En krasch som får symbolisera ett land där statens fumlighet och trångsynthet är stadens värsta fiende.

Städer är också tacksamma symboler för förtryck och ondska, redo att rivas i kampen för det goda. Således väljer frihetskämpen V att spränga de klassiska Londonbyggnaderna Old Bailey och House of Parliament när han kämpar mot en totalitär regim i den brittiska framtidsdystopin V for Vendetta.

Samma politiska aktivism dyker upp i den verklighetsbaserade Slaget om Alger från 1966 där den italienske regissören Pontecorvo skildrar algeriska ungdomar som i sin kamp mot landets franska kolonisatörer blåser ut flera byggnader i stadens västerländska kvarter. Under åttio- och nittiotalet spred en mängd olika motståndsrörelser och terroristgrupper skräck i europeiska och amerikanska städer med bombdåd på offentliga platser som dödade hundratals civila och skadade otaliga byggnader.

I actionfilmserien Die Hard är terror i stadsmiljö ett återkommande tema. Den första filmens antagonist är den något out of dateade tyske terroristen Hans Gruber, en gammal aktivist från organisationen Volksfrei Movement som blivit kapitalist och planerar att råna Los Angeles-skyskrapan Nakatomi Plaza för att sedan spränga bort dess topp. Lyckligtvis finns allas vår John McClane där för att göra det han gör bäst. När den tredje filmen i serien, Die Hard with a Vengence hade premiär i maj 1995 (bara en månad efter att Timothy McVeigh dödat närmare 200 människor med sin bilbomb i Oklahoma City) fick publiken följa en luggsliten McClane som kämpar mot klockan i ett New York där bomberna kan smälla var som helst. Simon, ett självutnämnt mastermind har placerat ut flera sprängladdningar över New York för att sätta staden ur spel.

Man hade kunnat tänka sig att 9/11 skulle innebära att filmmarknaden fullkomligt invaderades av actionfilmer om terroristattacker och raserade skyskrapor. Men istället har 2000-talets första tio år präglats av superhjältefilmer där fantasiskurkar som The Green Goblin, Doctor Octopus och nu senast Loki sliter på USA:s städer med ändlösa duster i vilka armeringsjärn och betongblock behandlas lika vårdslöst som ett grabbgäng behandlar chipsskålen under en hockeymatch. Med sina överdrivna antagonister, inspirerade av sagofigurer och djur liknar scenariot det i Japan efter andra världs-kriget. Kanske är terroristattackerna på WTC liksom atombomberna över Hiroshima och Nagasaki tragedier som ännu inte kan konkretiserats alltför tydligt på film. En tes som stärks av faktumet att en ny Godzilla-film är på väg, producerad av bolaget bakom 300 och The Dark Knight. Förhoppningsvis kommer jätte-ödlan piska sin fjälliga svans över Times Square så hårt att New York-borna får en ny krigsmetafor och vi andra kan glömma de hemska minnena från Roland Emmerich nittiotalsversion.