"Tvåsamhet är gränslöst motbjudande"

Isabelle Brättemark om tilliten och tvåsamheten och hur de trasar sönder vårt samhälle inifrån.

Navyblue-mörka krafter och kylskåpskalla vindar viner över Svea rike. Den rådande flersamhetsnormen när det kommer till kärleksrelationer är hotad. Hotet går under aliaset “tillit och tvåsamhet”. Vad är detta läskigt okända och varför kan vi inte sätta stopp för det? Det verkar som att någonting i vårt samhälle håller på att haverera.

Likväl som att heterosexualitet omöjligen har kunnat förklaras av biologiska skäl, så finns det inte heller vetenskap som kan backa upp monogami. Att det instinktivt är gränslöst motbjudande med tvåsamhet kan dock förklaras genom att hänvisa till det mest primitiva som finns, vår förnimmelseförmåga. 

"Tillit är överskattad gammal modernistisk skit som inte åldras väl"

Äckel är som alla vet ett av de sju sinnena och det är få saker som äcklar folk så mycket som åtaganden gör. Exempelvis att lova något och sen behöva stå fast vid det. Känslan av att en annan förväntar sig en massa saker som jag sen ska leva upp till. Eller en sinnessjuk person som tror att jag kommer göra exakt det jag har sagt att jag ska göra. Äckligt. Och omänskligt. Pliktkänslor är omänskliga. 

Tvåsamhetens fula fana släpas i leran av dessa pliktkänslor. Typen av tillit som monogami kräver är överjordisk. Om den ens uppstår i en millisekund mellan två individer är de odiskutabla kandidater till Nobels fredspris. En stor del av den svenska befolkningen lever som känt i öppna förhållanden, där tillit inte ens är en faktor.

Flersamhet förintar behovet av tillit. Vilket är otroligt skönt. Tillit är överskattad gammal modernistisk skit som inte åldras väl. 

“Lita inte på någon” sa en nära vän till mig en gång. Men inte som ett symptom på bottenlös cynism. Utan för att hen vill att jag ska leva i maximal bekymmersfrihet. Det är det mest välfunna rådet jag någonsin fått. Så länge jag inte litar på någon behöver jag inte heller ta konsekvenserna av att göra det. Risken att bli sviken, desillusionerad eller utsatt för annat djävulskap som hängivna förtroende-fanatiker ägnar sig åt är obefintlig för mig. 

Kärnan i att välja ett liv bortom tillit är att sluta observera vad andra, inte minst din partner, håller på med. Principen är kopierad rakt av från ett av kvantfysikens banala hålligång. Alltså det där med att när elektronerna observeras beter de sig på ett sätt och när du inte observerar dom beter dom sig som as. Och rent moraliskt sett så är det helt oproblematiskt. Så länge vi absolut inte litar på att elektronjävlarna beter sig konsekvent när vi inte håller ögonen på dom. “Ingen tillit, inga problem” som Drottning Silvia brukar säga.

Jag vill inte överge någon i förvirringens helvete så jag tänkte förtydliga en sak: den typen av flersamhet jag syftar på är givetvis outtalad sådan. Det vill säga den typen där en helt enkelt inte delger sin partner om att ni lever i ett öppet förhållande. Det bara är. Så länge en inte ägnar sig åt tillit sinsemellan eller observerar varandra så är denna sorts förhållande utan tvivel den mest stabila. Ja alltså, tills livet skiljer er åt.