Titiyo återvänder till soulen

Foto: Fredrik Etoall

Solna är inte bara namnet på Titiyos första svensk-språkiga skiva. Det är också platsen för hennes barndom och ungdomsår. Från en balkong i Solna Centrum guidar hon Nöjesguiden till de viktigaste platserna i sin stadsdel.

En gång var Flamingo i Solna Centrum en internationell metropol där Solnas unga autografjägare samlade namnteckningar från världens fotbollsstjärnor innan landskamperna på Råsundastadion. Idag är hotellet inlemmat i en av de stora hotellkedjorna, och det exotiska namnet Flamingo pryder numera bara den trevliga hotellrestaurangen med inriktning på affärsluncher och utmärkt kvällsvard för trötta hotellgäster. 

Dit kommer Titiyo skyndande från det intensiva arbetet med inspelningen av sitt nya album Solna. Vi beställer oxfilé och rödvin, och Titiyo tar sig tid att titta sig omkring och konstatera att shit, här har hon inte varit sedan hotellgatan glasades in någon gång runt millennieskiftet. 

Att hon har det lite hetsigt när vi ses för vår Solnamiddag är inte konstigt. Egentligen borde skivan varit klar för länge sedan, med tanke på att det bara är sex veckor kvar till fastslaget releasedatum, men Titiyo har inte ens skrivit klart låtarna. Möjligen har hon lite för kul för att riktigt vilja låta jobbet ta slut, nu när hon tillsammans några unga medarbetare hittat tillbaka till soulen igen. 

– Jag hade en period när jag gjorde smalare indiemusik, men nu har jag börjat upptäcka den nya nät-r’n’b:n. Det är till stora delar Dante, Sakarias och Jonathan Johansson som har visat mig vägen dit.

Hennes stilla soulmusik är fylld av lika stora delar elektronik och stråkar, och hennes snygga men tunga beats har hämtat en hel del från nittiotalets triphop. När Titiyo talar om Dante Kinnunens bidrag till att musiken blivit så smart sofistikerad blir hon varm i rösten. 

– Dante är ett subtilt geni. Hans öra är fantastiskt. Helt klart är han kittet på den här skivan. 

Så hur hamnade Titiyo med honom och de andra? 

– Jag headhuntade Lorentz och Sakarias, och bokade en tid med Martin Sakarias. Men han skickade sms och skrev att han inte kunde vänta utan ville träffas direkt. Det gillar jag. Samma sak med Linnea Henriksson, som jag också sökte upp för att få arbeta med. Jonathan Johansson också, även om det inte var lika självklart. Jag hade föreslagit samarbete med honom en gång tidigare, för länge sedan, men den gången fick jag ett sms-svar som jag tyckte var alldeles för stiff och fyrkantigt. ”Okej, vi kan samarbeta, vilken tonart och vilket tempo vill du ha”, ungefär. Men så gästade jag i en duett på Södran, Kate Bushs Running Up That Hill, och från det har vi blivit väldigt nära vänner. 

Jonathan Johansson har bland annat fått det hedersamma uppdraget att utifrån sina djupgående intervjuer med Titiyo författa texten till hennes självbiografiska titelspår Solna. Fullt av referenser till uppväxtens personer och platser är det centralverket på en skiva fylld av personliga upplevelser från uppväxten och från idag. Den utgör startpunkten när Titiyo från middagsbordet på Flamingos balkong bjuder med oss på en guidad tur genom Solna och genom sitt liv. 

Kungshamra. I Bergshamra finns området Kungshamra, där två-, tre- och fyravåningshusen ligger utkastade som kuber av obearbetad grå betong, med fyrkantigheten förstärkt av kvadratiska fönster som med sina olikfärgade ramar utgör de enda färgklickarna. Området byggdes för universitetets studenter på sextiotalet och befolkades raskt av allehanda karaktärer, bland annat Titiyos familj. 

– Det var småmysigt minns jag som barn. Men många utifrån tyckte att det var anskrämligt. Nu är det annorlunda. I samband med fotografering och videoinspelning åkte vi tillbaka dit, och alla som var med blev helt förälskade. ”Shit, så snyggt! Här måste vi plåta.” 

– Det var en fin samling människor som bodde där. Var man okonventionell, VPK-are, en free spirit – då skulle man hänga där. Jag inbillar mig att det var en del intriger och otrohetsaffärer, men väldigt sällan aggressivt.

Titiyos familjs lägenhet var belamrad av afrikanska masker och musikinstrument. Hennes mamma Maylen kombinerade skådespelande på Pistolteatern med dans på balettakademien, och hennes pappa Ahmadu Jah levde för musiken. 

– På ett sätt var det mysigt med musiken, och man kunde skryta lite om att pappa hade erbjudits att turnera med Abba i Australien. Även om han inte åkte. Mamma förbjöd honom, det vore för politiskt inkorrekt på den tiden. Men på andra sätt var det skitjobbigt. Han var en sådan där pappa som skulle ta med sig sina congas till föräldramötet i skolan, för att ordna lite bättre stämning. Jag var redan annorlunda, och var i stort behov av normalisering. Då hjälpte pappa inte till direkt. 

Kaninholmen. Bergshamra är en ambivalent förort. I nordvästra kanten av Solna vacklar den sitt identitetssökande, utifrån sin fysiska närhet till Danderyd, sin akademiska närhet till Stockholms Universitet och sitt relativt stora avstånd till Solnas centrala delar, som inte ens ligger på samma tunnelbanelinje. I Edsviken ligger obebodda Kaninholmen i naturskön miljö, och det var dit Bergshamras unga drog sig för att få vara i fred. Hon och vännerna Jenny och Marie var ”fulla på Kaninholmen”, sjunger Titiyo i titelspåret på Solna. 

– Vi var det här gänget, minns Titiyo och rotar i telefonen efter en suddig bild av tre tolvåriga flickor på Bergshamraskolans skolgård.

– Vi söp och rökte. ”Korta Kent och Kir”, som jag sjunger i låten. Inget värre än alkohol och tobak. Vi gick i sexan. Det fanns kanske några storebröder som var på haschet, men inte vi. På Kaninholmen försökte vi gömma oss från, eh…. Vad hette de nu igen…
 

Fältassistenter?

– Precis! Fältarna. Men de visste var vi höll oss undan, så de kom alltid förbi och hittade oss fulla ungdomar, glada, ledsna, kräkande, hånglande. 

Det musikaliska spektra från Noice och Whitney som Titiyo sjunger om i Solna är åtminstone delvis en efterhandskonstruktion. 

– Noice lyssnade jag på under högstadiet. Men Whitney hade väl inte slagit då, runt 1979?

Annars är den kontrasten mellan soulen och det skamligare gitarrbaserade, eller numera krautrelaterade, rätt träffande för Titiyos bredd. 

– Jo. Jag växlar väl mellan de uttrycken. På senare tid har det kanske blivit mer indie. 
 

”På senare tid”? Solna är din första soulskiva på 2000-talet. 

– Det är sant! Fan! Come Along kom för 14 år sedan.

Foto: Fredrik Etoall
 

Bagartorp. När Titiyo sjunger att ”vi ägde hela gården” handlar det om nästa steg i hennes utveckling, när hon vågade sig bort från Bergshamra och hamnade på fritidsgården Torpet. 

– I sjuan började vi hänga mer och mer med de farligare killarna från Bagartorp och Ritorp. Där bodde snygga hårdnackade dudes. Jag hängde på fritidsgården i Bagartorp hela tiden. Jag verkligen bodde där. Mina föräldrar tog till slut ett allvarssnack med mig för att jag skulle stanna hemma åtminstone en dag i veckan, och jag blev helt galen och bara skrek. För en hemmakväll i veckan. 

När familjen flyttade från Kungshamra ville Titiyo i än mindre utsträckning vara hemma. 

– Under ett år hamnade vi högst upp i höghuset på  Ripstigen. Vi vantrivdes allihop, stämningen var helt annorlunda. Min pappa kunde inte spela musik eftersom grannarna blev störda. Men när jag kom upp på sjunde våningen fick jag plötsligt syn på hästar långt bort. Det låg ett stall precis intill där vi hade bott, utan att jag hade vetat om det. Jag rusade dit så fort jag kunde. För samtidigt som jag var inne på musik, killar och kompisar var jag också en riktig hästtjej, funkade som fodervärd och red runt precis överallt. Jag red upp till skolan i Bergshamra och hade föreläsning om hästar – jag har aldrig fått så bra betyg. Jag red till ungdomsgården i Bagartorp, det var skitkul för killarna var livrädda för hästen.

– Jag var konstant olyckligt kär. Ingen ville vara med mig. Min kulör  var inte cool då, det var bara konstigt. Det var när Flashdance kom som det började vara cool att vara mörk.

Vasalunds gymnasium. Vägen till det gamla läroverket Vasalund, som numera heter Solna Gymnasium, var långt ifrån spikrak.

– Jag var rätt dålig i grundskolan. Jag var tyst och snäll, men jag hade enorma koncentrationssvårigheter. Det finns ingen akademisk tradition i min familj, även om pappa läste till arkitekt en period precis när han kom till Sverige. Så småningom slutade mina föräldrar fråga efter mina betyg, antingen för att det inte var någon idé eller för att de litade på mig oberoende av skolresultat. 

– När jag skulle börja gymnasiet skickade en studievägledare mig på någon sorts långsam variant av Distribution- & kontorslinjen, långt bort i Märsta där jag inte kände en själ, och när jag kom dit visade det sig att det var en grupp för unga med utvecklingsstörning. Jag satt med en lektion, en enda lektion, och sedan åkte jag hem och sa till mamma att hon fick hjälpa mig att fixa något annat. 

Titiyo hamnade som de flesta andra Solnaungdomar på Vasalunds gymnasium på Råsundavägen mitt i Solna. 

– Där mötte jag ett helt nytt Solna. Det var en massa villabarn som gick där, Rasmus Lindvall som blev ena halvan av Rob ’n’ Raz till exempel. 

Men den största förändringen handlade om Titiyos självbild. 

– Mitt starkaste minne är skönhetstävlingen. En dag, om det var i ettan eller tvåan, knackade det på klassrumsdörren och någon frågade efter Titiyo. Han berättade att jag hade blivit uttagen att vara med i skolans skönhetstävling. Jag kunde liksom inte fatta det. Det dröjde flera dagar innan mina kompisar lyckades övertyga mig om att det var på riktigt. 

Något hade hänt, och förändringen låg inte främst hos Titiyo. Den låg i en förändrad norm. 

– Whitney, Michael Jackson, Irene Cara. Det var först med dem som det började normaliseras att vara mörk. Tack vare Flashdance började mitt utseende plötsligt uppskattas. För mig var det skitsvårt att förstå. 
 

Vann du tävlingen?

– Nej, jag vann inte. Men jag var utvald. Jag var inte konstig på ett dåligt sätt längre. 

Foto: Fredrik Etoall
 

Lorry och Grand Garbo. I västerort fanns två hak för unga Solnabor att besöka. Båda låg visserligen någon kilometer över gränsen i grannkommunen Sundbyberg, men eftersom det var på Lorry och Grand Garbo som Titiyo trevande började upptäcka klubblivet får de plats i hennes Solnaguidning. 

– Jag var där så jävla mycket, men jag kommer inte ihåg någonting. Bara att jag stod i kö för att komma in, hela tiden, varenda gång, hur länge som helst. Jag kommer bara ihåg köandet. 

Det var startpunkten på Titiyos klubbperiod, men hon har ingen aning om vilken musik som spelades där. 

– Fan, det borde väl ha varit… Freestyle? Magnus Uggla? En massa svenskt?

Nästa steg var att hänga på Studion inne i stan. 

– Där lärde jag känna alla människor som var engagerade i den tidiga svenska hiphopen. Eva Williams var där, Kalle Dyall dansade där, Kayo, bröderna Tainton, Quincy Jones Jr, allihop. Och Danne Malmer, som blev min första pojkvän. 

På Ritz i slutet av åttiotalet och början av nittiotalet var senare hennes skivbolags profiler inte bara stammisar utan residents. 

– Telegramfamiljen var husband där, och det var skithäftigt. Först åkte man på stor Rock Runt Riket-turné, och sedan stod de som varit turnéns huvudakter som gäster hos oss på Ritz scen. Mauro Scocco, Olle Ljungström. Med Studionperioden och fortsättningen på Ritz fick jag vara med och etablera den svarta musiken i Sverige, det känns väldigt stort. 

Hennes dråpligaste och kanske obehagligaste minne av klubbandet har en senare datering, runt millennieskiftet när hon en vardagskväll hängde med Peter Svensson från Cardigans och Kent-Martin Sköld till Spy Bar efter deras inspelningsarbete med Come Along. 

– Jag hann inte ens in genom dörren innan jag kände en stor blaffig hand på min bröstkorg, och så blev jag bara utsjasad. Killarna hann inte ens fatta, och när de ifrågasatte behandlingen blev de åthutade och hotade med att kastas ut själva. 

Givetvis fick Titiyo de djupaste ursäkter från ägaren när hon tog kontakt dagen därpå, men han kunde inte förstå eller förklara orsakerna till behandlingen. När Titiyo stötte på samma dörrvakt igen ett par månader senare konfronterade hon honom. 

– Han blev så paff och skämdes så mycket att han inte ens kom sig för att försöka hitta på något. Han hade blandat ihop mig med Leila K. 

Det är varken första eller sista gången Titiyo råkat ut för liknande sammanblandningar. 

– Vi ”mulatter” blir hopblandade med varandra. Jag har misstagits för både Kayo, Blossom Tainton och Loreen, och jag tror att de har blivit hopblandade med varandra och mig. 

Tack vare sin medverkan i Så mycket bättre intill Agnes, Ulf Dageby, Lill Lindfors, Ebbot, Ken Ring och Bo Sundström håller det äntligen på att förändras. 

– Jag hade nog inte gjort en svenskspråkig platta utan det. Vet du, jag är så glad att jag tackade ja till det, och att jag kom tillsammans med de människor som var med i den säsongen. Jag känner mig närmare människor, det är som att vara i en ny relation. Folk kommer fram på Ica, ”ursäkta, jag måste bara säga att…”, och jag blir så glad. Det är som att jag är accepterad på ett sätt jag aldrig varit förut.

Blåkulla, Hagalund. Ett av de starkaste spåren på Solna heter Du tar hand om honom och handlar om Titiyos pappa Ahmadu Jah. Från att ha varit ett under av livsglädje och människokärlek, som tills för inte särskilt länge sedan åkte runt som rytmpedagog och spelade i skolor i hela landet, har han idag drabbats av sjukdom.

– Pappa är 78 och bor i sitt gamla hus i Hagalund. När han mår okej repar han fortfarande med sina vänner, och han brukar gå ner till Länkarna och hänga med gubbarna där. Det är svårt med hans Alzheimers, men min brorsa Cherno bor i huset och hjälper honom. Just nu ska han gifta sig och få en bebis, men det är så otroligt fint att han är så tät med pappa. 

Ahmadu Jah bor i en av de gamla trähusen som tillhörde det ursprungliga romantiserade Hagalund, och som bevarats i skuggan av Blåkullas höghus. 

– Det är ett kulturhus där man inte får göra minsta lilla upprustning. Jag tycker det är risigt, men pappa är ju från Sierra Leone, han trivs.

Där samlas hela familjen fortfarande regelbundet. 

– Vi är åtta syskon, alla med Ahmadu som pappa men med fem olika mammor. Neneh är äldst, 50 år, och mitt yngsta syskon är 15. Nu när det inte längre finns några konflikter mellan våra mammor träffas vi allihop hos honom ett par gånger om året. 

Neneh Cherry hörs inte på Titiyos nya skiva, men lillebror Cherno, som är en högt respekterad hiphopveteran med bland annat Petters Mikrofonkåt på sin meritlista, finns inte bara omnämnd utan hörs också i den slutgiltiga versionen av Solna. 

– Vi har samplat in hans gamla I’m in the Right Mood, som är från 1997 eller något sådant. Det är kul. Han håller på att jobba med lite beats, och det vore kul om vi hinner få med det någonstans på skivan. υ

Solna (Warner) släpps i oktober.