The only living boy på Östermalm

Mathias Jensen 14:34 7 Oct 2013



Foto: Miki Anagrius

Daniel Filipsson är ljuset i det popmörker som ödelagt det ängsliga Stockholm. Han kallar sig också för just det -  Ljus - och menar det. Den 30 oktober släpps hans debutalbum som soloartist. Det här är hans programförklaring. 

Stockholm har haft många musikaliska språkrör. Från Ulf Lundell vidare till Lisa Nilsson och Love Antell har det politiska uppbrottet låtit sig grävas upp ur det vänstervridna kulturklimatet. Hela tiden med ett Södermalm och en arbetardoft som fond. Nästan alla Stockholms stadsdelar har sin profet, den där underhuggaren som rest flagg för både den geografiska och den symboliska motreaktionen. Men Östermalm - ödslighetens hamn - har blivit left behind. Kanske för att det är så svårt att hitta en ingång som känns precis så rebellisk som man ofta vill känna sig. Daniel Filipsson är på väg med en stor, röd flagga i handen. Snart sitter den i hjärtat på alla som lärt sig älska ett område som på ytan ständigt verkar dödförklarat. 

På Odengatan, alldeles intill Vasaparken, ligger konditori Ritorno. Det är ödsligt där. Bagels och rinnande wienerbröd samsas om doftutrymmet. På precis utsatt tid kommer Daniel Filipsson in genom lokalen. I mer än ett decennium har han gömt sig bakom sina konstellationer South Ambulance och Al, Marc & Sandy. Nu gör han snart debut som soloartist, men han väljer att göra det bakom lyckta dörrar. Nu heter han Ljus, och vill fortfarande inte bli en artist förknippad med sitt riktiga namn.

— När jag startade Al, Marc & Sandy var tanken att jag ville göra något annat än jag gjort tidigare. Jag tänkte inte ens vara med live. Jag ville göra precis vad som helst under det namnet. Till och med musik som jag själv tycker är dålig, men som jag ändå vill ge ut. Så fort man hamnar i ett band eller gör musik på egen hand, så hamnar man alltid i ett fack, oavsett. Även om man inte själv tycker att man är där så hamnar man där folk tycker att man ska vara. Det har jag lyckats undgå litegrann, och det är nog mycket på grund av att jag aldrig heter mitt vanliga namn. Jag får vara fri, och det påverkar också musiken. Jag menar, vi lever i en tid där artister gärna fläker ut sig och släpper in publiken på toaletten. Det är så jävla illa. Folk har soloföreställningar på Rival där de hänger ut sina privatliv. I den här tiden tror jag att folk kräver ett ansikte på den som gör musiken. Jag skulle gärna slippa den grejen. 

Han har släppt två singlar - Så Ska Ingen Göra och Vackraste På Östermalm - och båda är nostalgiska dolkar som sätter sig i ryggen. Den 30 oktober släpps debutalbumet Ljus och mycket av buzzen har hittills snurrat kring just Östermalm. 

Du har sagt att Östermalm känns dött på ett härligt sätt. Utveckla. 

— Det är vackra stora hus där, det känns ofta som om de står tomma. Nej men alltså, det vilar något väldigt speciellt över Östermalm. Jag kan få rätt rejäla Hjalmar Söderberg-vibbar när jag går omkring där, speciellt nu när hösten har kommit. Jag älskar Humlegården. Det vilar en air av brittiskt vemod över den. Det känns som att ingenting riktigt vaknat. Jag tog pianolektioner på Valhallavägen för nästan femton år sedan nu, och hon jag spelade hemma hos hade en stor paradvåning. Jag gillade hela grejen med kristallkronor blandat med det döda och pompösa. Jag gillar när det är lite tomt och dött. 



Daniel kom till Stockholm sommaren 2000, och ägnade första delen av sin tid i staden med att bo på en båt som låg och guppade vid Söder Mälarstrand. 

— Det var jävligt flummigt, och hela perioden den sommaren var både underbar och förjävlig på samma gång. Det var så jävla risigt, jag bodde bland kattpiss och narkomaner. 

 Då du har hunnit bo i Stockholm ett bra tag - vilka stadsdelar gillar du minst?

— Det där är svårt. Jag gillar ju det sunkiga. Fridhemsplan borde man väl exempelvis hata, men jag tycker om det, för att det är så förgånget, risigt och sunkigt. Men jag hatar fan City-kärnan. T-Centralen och allt däromkring. Det känns som man ska bli ihjälsparkad hela tiden där. Även dagtid är jag livrädd. Man kan nog få en helvetesbild av Stockholm om man som turist rör sig där. Det rinner något våldsamt över hela skiten. 

Varifrån kommer namnet Ljus?

— Jag hade lite våndor över vad jag skulle kalla det här projektet, och satt på Café Mix i stan och funderade över det, och då kom fotografen Andreas Ackerup in och jag frågade honom vad jag skulle kalla bandet, och han svarade direkt "Ljus". Så det blev det, rakt av. Jag tyckte det var bra i och med att det är så stort och pompöst. Jag gillar den obestämda formen också och att idén kom från en fotograf. Han blåste på med största han hade. Det är ju ett helt gigantiskt namn. Det kan vara en symbol för ALLT.

Efter att ha lyssnat om och om igen på Så Ska Ingen Göra så tycker jag den rotar runt lite i cynism. Det känns som den beskriver en slags cynism, i alla fall. Vad har du att säga om den låten?

— Det är väldigt personlig text till en person som inte passar i den här tiden vi lever i. En person som gör allting rätt och är världens bästa men får det mot sig. Är man för vänlig blir man lätt trampad på. Men angående cynismen så tycker jag folk överlag är väldigt cyniska just nu. Jag tycker du kommer med en intressant iakttagelse. Folk är så jävla dåliga just nu. 

Vad har du velat säga med den här skivan?

— Jag har egentligen inget tema på skivan. När jag började skriva låtar på svenska var jag ungefär 10 år, och när jag slutade med det var jag nog 20. Jag skrev ALLTID på svenska förr, och nu har jag kommit tillbaka till det. Men om man ska prata om den här skivan så blev det nog bara kul att skriva igen. Det kom massa låtar till mig, helt enkelt. Det finns inget som helst budskap på skivan, men det jag märkt i efterhand är att vad som  kan vara en röd tråd är känslan av att befinna sig mitt emellan två läger. Jag tänker framför allt på att hur det är att växa upp. Inte nödvändigtvis min egen uppväxt, men hela grejen. Eller att byta plats i livet, från en invand till en annan. Att det mesta blir bättre, lite “om gräset verkar grönare på andra sidan så är det  förmodligen också det” för att citera Johanna Frändén.  Skivan i sig kan säkert låta lite halvmörk, men jag tycker att det är en hoppfull platta. Jag tycker det är positiva låtar. Det är mer pepp än depp, skulle jag säga. Och den är nog snarare en reaktion på cynism än cynisk.

 Men, hur ofta känner du dig blind inför din egen musik? Det känns som det måste vara oerhört svårt att avsluta en låt och tycka att det är bra. 

— Det skiljer sig väldigt mycket. Jag kan skriva låtar väldigt snabbt ibland, men också vänta ut låtar flera år. De bästa jag gjort är de låtar som gått väldigt fort att göra, men jag kan ALDRIG bedöma i stunden om det är bra eller inte. Det finns en bild av att musikalitet ska vara direkt och snabb. Och då tänker jag som utbildad klassisk musiker; Mozart gjorde musik motsvarande 800 skivor och han blev 35 år. Han skrev liksom 40 operor och 24 pianokonserter. Det är sinnessjukt. För Beethoven tog det 14 år att “bara” skriva temat till andra satsen i Ödesymfonin. 

Ett modernt exempel på hur snabbt det kan gå att skriva är Bob Dylan, som…

— Ja precis, men jämför hans 35 skivor med Mozart, som VAR 35 när han dog. Bob Dylan är väl 70 nu åtminstone. Bob Dylan är min största förebild när det kommer till popmusik, på alla sätt, både textmässigt och musikaliskt, men det krävs ändå mer att göra det Mozart gjorde. 

 Jag har hört att du är väldigt inne på Bach också. Berätta.

— Ja, jag är besatt av Bach. Det är den enda musik jag aldrig någonsin tröttnar på. Det var också den musik som verkligen fick mig att börja spela klassisk musik. Det finns många andra, Beethoven och Chopin och alla de där, men exempelvis Chopin kan jag bli så jävla trött på. Det blir så jävla smörigt och jobbigt ibland. Beethoven kan jag också stundvis ha svårt för, men jag älskar hans våldsamma humör. Det är så jävla mycket fuck off i hans personlighet. Med Bach är det annorlunda. Hans tonmaterial är helt oöverträffat. Det får mig aldrig att tänka på en viss tid eller epok. Det är helt tidlöst, och därför skiljer han sig från de andra. Lyssnar man på hans största hit Air så känns det knappt som att någon har skrivit den. Det känns snarare som att den alltid har funnits. Den bara är (Air, ordvits) där. 

— Jag läste för övrigt en jätteintressant artikel i veckan i The Guardian om Bach. Man brukar ju beskriva de stora kompositörerna utifrån ett nästan helgonförklarande perspektiv. Det är intressant att läsa hur dessa mytbilder helt har format människors uppfattning om dem. Till och med bilden av Mozart var ju fläckfrifri innan Amadeusfilmen kom. Att han hade Tourettes Syndrom eller andra autistiska drag är ganska uppenbart. “Jag ska bajsa dig på näsan när vi ses”, skriver han till exempel i ett av sina brev till sin älskade syster. Vilken, inom ramen för normal person på 1700-talet, skulle skriva så? Den delen av Mozart har man dock velat tona ner fram tills nu. Artikeln i Guardian gav en ny bild även av Bach där han inte alls framstår som den där duktiga, kristna strebern. Han verkar ha haft ett helvete som ung, skolkade mycket från skolan, blev misshandlad och utsatt för tortyr. För mig blev hans gloria mycket större efter att jag läst artikeln. Det förklarade också mycket i hans musik. Jag har aldrig förstått hur en tråkmåns utan någon som helst skit i bagaget skulle kunna skriva världens bästa musik. 

Daniel Filipsson släpper sitt debutalbum Ljus under namnet Ljus den 30 oktober. 

 

Stad: 
Kategori: 
0 Kommentera

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!