Foto: Matilda Rahm

Svaret – en resa i den svarta kvinnans outforskade potential

11:26 7 Sep 2017

Svaret är föreställningen för svarta, av svarta. Över en delvis knastrig skype-linje pratar Felicia Gauffin Jatta med teamet bakom, Ayesha Quraishi, Doreen Ndagire, Niki Tsappos och Imenella Mohamed. Lika mycket differens som det finns bland de fyra kvinnorna finns olika historier och erfarenheter de bär på. Det är dessa erfarenheter som föreställningen är uppbyggd på. 

När det är svarta på scen vill regissörer ofta ha det på ett vis. Den karaktär som av genetiska skäl har mörkare hy ska gärna förknippas med dans och hiphop, mord eller roliga karaktärer. I denna föreställning framkommer dans men vi får även ta del av den outforskade potentialen som finns hos henne. 
– Det är den svarta kvinnans röst som är minst hörd. Hennes potential är den som är minst utforskad medan den vita mannens potential är sönderutforskad. För att utrymmet inte existerar så känner jag att det finns väldigt mycket svar i det outforskade, säger Niki Tsappos. 

Att föreställningen fick namnet Svaret är ingen slump. Under de 60 minuter som föreställningen varar utforskar de tre skådespelerskorna det inre jaget. De gestaltar känslor som kommer utifrån deras individuella berättelser. Trots att de alla är olika kreatörer – dansare, sångerska och regissör, har de genom hela föreställningen valt att inte utgå från dessa uttryck, nästan tvärtom. 
– Titlarna känns bara som attribut för att få saker att hända men det som händer här, sinsemellan oss är ett privilegium – det är något helt annat. Här befinner vi oss utanför ett traditionellt språk, så att sätta en titel på något utav det vi gör är ett förminskande av det vi håller på med, säger Ayesha Quraishi. 

“Ingenting de gör kan förstöra min bild av vem jag är – och det är fan makt bara det!”

Under samtalets gång framkommer en stolthet hos de fyra. En stolthet att de vågade vara ärliga mot sig själva och öppna sår som de instinktivt hade velat behålla slutna. Även att det finns en prestige i att den “vita blicken” inte finns kvar.
– Jag är otroligt tacksam över att jag känner att de vitas makt över mig själv har brutits ned. Ingenting de gör kan förstöra min bild av vem jag är – och det är fan makt bara det!, säger Imenella Mohamed. 

Nedbrytningen av sin relation till vitheten menar Ayesha känns naturligare nu. Tidigare när processen sattes igång fanns det inget som fångade upp en, men i rummet bland Doreen, Niki och Imenella börjar det bli naturligare. 
–  Det är en trygghet att kunna sitta här med systrar och kunna ha den plattformen för uttryck. Jag minns i början, då sa vi att vi måste ta bort den vita blicken och nu när vi pratar hör jag den inte, fortsätter hon. 

Men vilka maktordningar begränsar egentligen den svarta kvinnan? 
– Det är den vita mannen till 100 procent. Det är han som sitter på de höga posterna och alltid har sista ordet. När man frågar sig själv varför något sånt här aldrig har funnits? Jo, för att han sitter där uppe och chillar och inte vill, säger Imenella. 
– Det finns även en hush hush-grej bland oss svarta, som när vi lyfter att vi varit med om rasism finns det en tacksamhet över att vi får vara här – över att vi får vara här?! – därmed ska vi aldrig kritisera dem. Det begränsar också vad man får känna och vad man får visa utåt, fyller Doreen Ndagire i med. 

Avslutningsvis pratar vi om hur det är att vara en svart kvinna i det offentliga rummet. Om det innebär ett speciellt ansvar. Niki redogör sakligt att det inte bara finns en bild av hur det är att vara svart kvinna i ett vitt land. Det finns så många olika sidor och så många olika historier. Så det är svårt att ta ansvar för någon annan och hennes upplevelser. 
– Du som individ måste verkligen berätta din berättelse, let it all out. Den är inte liten, den är inte oviktig. Din egen berättelse är den viktigaste i ditt liv, säger Ayesha.

Stad: 
Kategori: 
Publicerad i tidning: 

Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 08, 2017.