En drömmig öppningsfilm, tonårsrebeller och festivalmåsten.
Stockholms feministiska filmfestival har aldrig tidigare haft ett så rikt och stjärnspäckat utbud som i år. Hu, vad påkostad den verkar vara efter alla år i skymundan. Van vid att liknande arrangemang alltid känns smalare och lite sympatiskt hafsigt anordnade tycks den nu ha vuxit till en slags kommersiell filmfestivalversion av Stockholm Pride, med kulturministern som inviger och hela baletten. Det är så klart en stor vinst för en hel rörelse, samtidigt som det kanske sker på bekostnad av en genuin upplevelse. Jag vill nämligen helst slippa känna att jag genom att gå på bio hjälper några sponsorjättar att ikläda sig en ny mantel för att samla poäng på den feministiska kampen.
Tillbaka till det feministfilmiska.
Invigningsvis valdes ett säkert kort – Oscarsnominerade Greta Gerwigs Lady Bird. En drömfilm att öppna en festival med. Ingen ska lämna salongen med ett tungt hjärta. Greta Gerwig överträffar sig själv och sin äldre vän och lärare, Noah Baumbach, i detta Californienfärgade porträtt av en rebellisk och missförstådd medelklasstonåring spelad av Saorire Ronan, som gör uppror mot sin mors slutenhet och sin katolska utbildning. En given succéfilm om, som mina vänner uttryckte det, ”White People’s Problems”. Men det är svårt att inte uppskatta Gerwigs definitivt största och viktigaste prestation sedan Frances Ha. Med en sällan skådad fördjupning av karaktärernas moralkompasser. Ingen i Lady Bird blir fördömd eller förlöjligad, varje minut av smärta och varje ofullkomlighet vrids och får en större mening. Och det som kanske känns allra skönast är att Gerwig befriar filmen från onödig sentimentalitet och istället fokuserar på frågor av större, ibland på gränsen till religiös art.
Efter invigningen med Gerwig var Gabriela Pichlers Amatörer mitt nästa självklara festivalmåste. I början av den hajpade Göteborg Film Festival-vinnarfilmen blev jag rädd att den skulle visa sig vara alldeles för banal. Att den skulle falla offer för Se upp för dårarna, och Ett öga rött - humor som har passerat bäst före datum för länge sedan. Men jag blev mer än positivt överraskad att denna lilla film är en flerdimensionell, uppriktigt varm och mogen skildring av ett helt samhälle, skickligt gömt bakom landsbygdsgardinerna. Den känns som ett komplement till det nyligen visade dokumentära förortseposet Europas Brasilia där man också ger röst till rätt personer.
Förstår bara inte varför Amatörer marknadsförs med en affisch som är helt missvisande, som om distributören TriArt verkligen bara såg filmens början.
