Stockholm filmfestival 2018: Del II

14:35 16 Nov 2018
Nöjesguiden fortsätter att botanisera i Stockholm filmfestivals digra utbud. På menyn denna gång: upphaussat familjedrama med Penelope Cruz, två smala växa upp-skildringar från USA och rysk rävfarmsångest.
 
När Asghar Farhadis Stockholm Vision Award-belönade Alla vet visas på Skandia-Teatern är
intresset stort, så pass stort att undertecknad måste se filmen från bänkrad nummer ett. Trots förvrängt grodperspektiv och nackspärr blir det en angenäm upplevelse. Penelope Cruz spelar Laura som återvänder med son och dotter till sin spanska barndomsby för att vara med när systern gifter sig. Vad som till en början tycks vara en lågmäld relationskomedi utvecklas snart till ett mardrömslikt drama där pojktokiga dottern Irene (Carla Campra i ett potentiellt genombrott) spelar den minst sagt otacksamma huvudrollen. Pikanta släkthemligheter och misstro bubblar upp till ytan i takt med att mystiken tätnar, och Javier Bardems stolte vindruvsodlare Paco tvingas offra både heder och dyrbar mark för att reda ut härvan. En mysig nagelbitare där ingen kommer undan skammen och den obekväma sittställningen glöms bort på ett litet kick.
 
Desto glesare är det mellan bänkarna under visningen av We the Animals. Filmen är regissören Jeremiah Zagars långfilmsdebut och en poetisk skildring av tre busiga bröders uppväxt i en amerikansk småstad på åttiotalet. Framför allt är det en film om mammabundne pojken Jonah (Evan Rosado) som väljer att gå sin egen väg när hans bröder Manny och Joel allt mer börjar likna sin instabile far (Raúl Castillo). Jonah försvinner in i en värld av homoerotisk lust och dödsfantasier, och skildringen av hans mörka kreativitet är oerhört snygg; de ofta vulgära blyertsteckningarna väcks till liv framför våra ögon och de till synes analoga filmremsorna får en deprimerande förortsmiljö att skimra av vacker nostalgi. Filmen har ett unikt bildspråk som trots sin romantiska originalitet har en lågmäld och nästan dokumentär prägel. Suggestivt och sevärt.
 
Även Firecrackers av Jasmin Mozaffari är ett uppväxtdrama med en amerikansk håla som skådeplats. I filmen, som tävlar i festivalkategorin ”Stockholm XXIX Competition”, möter vi tonårstjejen Lou och hennes vän Chantal som båda vill fly hemstaden för något bättre. Förståeligt då byns killar är svinpälsar och Lous mamma en frikyrklig medelmåtta som ligger med en yngre förmåga, enligt Lou ”ung nog att vara min brorsa”. Ambivalenta syntslingor ackompanjerar kundvagnsrasslet vid de rusiga flickornas nattbesök på stormarknadens parkering, en påminnelse om den eviga längtan bort från småstadslivet. Det är en skickligt fångad tristess som också får fin draghjälp av Michaela Kurimsky. I rollen som den trasiga Lou kan hon på ett trovärdigt vis begå idiothandlingar stup i kvarten och ändå framstå som älskvärd och stark. Synd bara att Chantal (Karena Evans) förpassats så till filmens marginaler, henne vill man veta mer om. I slutändan saknar jag en film som griper tag mer, där man inte bara kastas in i flickornas livsöden utan också ges en djupare förståelse för dem. Kanske saknar jag helt enkelt en tillbakablick?
 
Tristessen är påtaglig också i ryska regissören Natalia Meshchaninovas ”Stockholm Impact”-bidrag Serdtse mira, med festivaltiteln Core of the World. Stepan Devonin spelar veterinären Egor som tillbringar dagarna med sina älskade hundar på rävfarmen han jobbar på. Människor har han svårare för, vilket visar sig mer än lovligt mot slutet av filmen. Det är en stilsäker men framförallt grå uppbyggnad som, trots att den kantas av djurplågeri, arga aktivister, spontant utomhussex och en gammal hederlig alkoholiserad rävuppfödare, ändå blir lite långtråkig. Rysk vardagslunk må vara bäst på bio, men det är fortfarande rysk vardagslunk.
Stad: 
Kategori: 
1 Visa kommentarer (1)

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!