Sotig nygotik efter Dark Academia

Lars-H Bild 15:02 24 Mar 2022

Hösten och vinterns herrkollektioner är fullproppade av referenser. 

Fenomenet Dark Academia, trenden som i början på 2020 tog över både TikTok och Tumblr i samband med att studenterna inte kunde återvända till de anrika universiteten på grund av pandemin, är på väg att få en uppföljare till hösten. I herrkollektionerna för höst och vinter 2022 finns tydliga, litterära referenser som drar blickarna mot det förra sekelskiftets, smutsiga och sotiga Paris.

Den ursprungliga varianten av Dark Academia hämtade framförallt sina influenser från de anglosaxiska universiteten i Oxford, Cambridge och New England, och klädstilen i sig var framförallt inspirerad av akademiker från 30- och 40-talen. I en artikel för i-D Magazine, publicerad i april 2020, skriver Caroline Edwards att sinnebilden för Dark Academia är en ung student iklädd polotröja under en allt för dyr Barbour-jacka, till hundtandsmönstrade byxor och välputsade Oxford-skor. Hon menar att man genom stilen försöker frammana illusionen att vara en grubblande akademiker som just mottagit sitt antagningsbrev till Brown University. Men Dark Academia är inte bara en klädstil utan en sorts holistisk estetik som även innefattar inredning, film, musik och kanske framförallt litteratur.

Den bok som tydligast kommit att förknippas med stilen är Donna Tartts moderna klassiker Den hemliga historien från 1992, som handlar om hur en grupp unga studenter på ett avsides collage i New England bildar ett hemligt sällskap, som över tid allt mer börjar att likna en dionysisk kult. Bokens på många sätt klaustrofobiska och isolerade känsla svarade oerhört väl mot känslorna som många unga studenter kände under pandemins första lock-downs, vilket sannolikt också bidrog till estetikens genomslag på sociala medier.

Yohji Yamamoto, FW 2022.

Men nu, i början på 2022 då hoppet tänts att pandemin kanske äntligen närmar sig sitt slut, börjar också populariteten för Dark Academia att avta, vilket delvis kan ha att göra med att estetiken också fått mottagit mycket kritik då den på många sätt premierar vithet, överklass och exkludering. Blicken verkar nu därför vändas från överklassens rika, mörka universitetsmiljöer under 1900-talet, till bohemernas, smutsiga bakgator på 1800-talet. I recensionen av Yohji Yamamotos herrkollektion för hösten 2022, som nyss visades i Tokyo, skriver Vogues Liard Borrelli-Persson att den ovårdade stylingen inspirerats av 1800-talets herrskrädderi, men att plaggens exponerade sömmar och hängande trådar ger dem en känsla av att tillhöra en sotares slitna arbetsgarderob – en patina som Borrelli-Persson kallar ”Dickensian”. Och även om Oliver Twists ande hänger över modellernas smutsigt sminkade ansikten, så finns det också andra, kanske än mer relevanta, litterära konnotationer än de som drar tankarna till Charles Dickens sotiga London.

I Edgar Allan Poes Morden på Rue Morgue, från 1841, hamnar vi istället i 1800-talets bohemiska Paris, och även här spelar de sotiga skorstenarna en markant roll. I novellen, som anses var en av de allra första detektivberättelserna, hittas en kvinnas lik våldsamt och brutalt uppstoppat i en av skorstenarna på ett slitet privatpalats på Rue Morgue. Liket är så hårt uppkört i den trånga rökgången att amatördetektiven Auguste Dupin, som bjudit in sig själv för att lösa fallet, snabbt konstaterar att ingen människa skulle kunna ha styrkan nog att begå illdådet. När liket från en ytterligare kvinna hittas nere på innergården med halsen avskuren, som till synes verkar ha slängts ut från rummets enda öppna fönster, är polisen helt handfallen. Mysteriet tätnar än mer när man konstaterar att rummet dessutom varit låst från insidan, och att det ligger för högt upp för att en människa skulle kunna ta sig oskadd ner till gatan då det inte finns något att klättra på. Stämningen i berättelsen är parallellt frånstötande och inbjudande då morden på de två kvinnorna beskrivs med samma detaljrikedom som de övriga karaktärerna och miljöerna. Genom den namnlöse berättaren, som också är Dupins bästa vän, får vi följa med in i en vacker, sliten, och bohemisk värld i mitten på 1800-talet. 

Berättelsen ger röst åt Paris utstötta, de fattiga, och den adel vars förmögenheter genom åren reducerats till damm och förfall. Berättaren, som också delar bostad med sin vän Dupin, beskriver hur de tillsammans lät ”hyra och möblera ett uråldrigt groteskt hus” och inredde det så att det skulle passa deras ”gemensamma smak för det dystra och säregna”. Deras faiblesse för det groteska är så starkt att berättaren oroar sig för allmänhetens åsikter: ”Hade vårt levnadssätt blivit känt för omvärlden, skulle vi ha betraktats som dårar – fast dårar av ett ofarligt slag. Vi levde i fullkomlig avskildhet.”

Berättelsens fokus på de övergivna och bortglömda människorna kommer än tydligare till uttryck när vittnesuppgifterna om de två avlida börjar komma in. Av sin tvätterska beskrivs de två offrens tomma och isolerade bostad på följande vis: ”Hade aldrig mött någon människa i huset, vid hämtning eller leverans av tvätt. Var säker på att de inte hade något tjänstefolk. Det tycktes heller inte finnas några möbler någonstans i hela huset, utom på fjärde våningen.” Av hela det hus som offren ägde var det bara det låsta rummet på fjärde våningen som hade möbler, men övriga rum var bara belamrade med gamla sängar och lådor. I beskrivningen av bostaden finns det en nästan bottenlös tomhet, som inte innehåller något annat än den ovanliga mängd sot som fanns i eldstaden efter att viskorna dragits genom skorstenarna i jakten på ytterligare bevis. Över tid visar sig detta Paris vara trasigt, fattigt, och allmänt fallfärdigt, och de karaktärer som ljuset faller på är ensamma, tillbakadragna och bleka.  

Berättelsens tomma och delvis surrealistiska estetik lånar sig därför väl till vita duken, varför Robert Florey också filmatiserade novellen under titeln Murders in the Rue Morgue år 1932. I den svartvita filmen är männen klädda i tredelade kostymer, med rockar och kravatter liknande de som visas i Yamamotos höstkollektion. En annan likhet mellan filmen om visningen är modellernas rufsiga och ovårdade frisyrer som drar tankarna till den galna vetenskapsman som introducerats till filmen och spelas av skräckmästaren Bela Lugosi, trots att karaktären inte finns med i originaltexten. Floreys skräckklassiker är dock inte den enda svartvita film som syns på catwalken till hösten 2022. Även det nederländska radarparet Viktor & Rolf leker med gotiken och låter sig i sin senaste couture-kollektion inspireras av den kanske mest ikoniska skräckfilmen av de alla, nämligen F.W. Murnaus Nosferatu från 1922. Filmen, som är en fri tolkning av Bram Stokers mästerverk Dracula, har blivit odödlig genom bilderna på den blodtörstiga vampyrens fladdermusliknande skugga. Viktor & Rolf har tagit fasta på Nosferatus ikoniska siluett genom att radikalt höja kraglinjen och besmycka modellernas fingrar med klor.

Dries Van Noten FW 2022.

Och känslan av Paris, soten och de tomma rummen framkallas inte bara av Yamamotos senaste visning, även i bilderna från Dries Van Notens höstkollektion för 2022 spelar de tomma rummen en huvudroll. Och trots att Van Noten enligt Vogues Luke Leitch skapat kollektionen som en motreaktion på isolationen under pandemin, så är rummen i bilderna helt tömda på möbler, och det är sällan mer än två personer på varje bild. Så även om idén för Van Notens kollektion var att festen skulle börja igen så förblir rummen tomma, övergivna och hela tiden angränsande förfallet.

Trots hoppet om att pandemin snart ska vara över, och drömmen om att livet ska återvända till tiden innan, så finns det fortfarande en tydlig känsla av isolation och tomhet i världen, som hela tiden omedvetet verkar peka mot civilisationens förfall. Kanske kan vi därför, mot bakgrunden av detta tomma mörker, vänta oss en ny-neo-gotik, inte en som går mot Tartts anrika, akademiska miljöer, utan en som går mot Poes bohemiska tolkning av livet på den slitna och sotiga ytterkanten – en där den trasiga gamla kostymen bärs med stolthet trots de hängande trådarna?

Stad: 
Kategori: 
0 Kommentera

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

 

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!