Utan sociala nätverk hade den svenska musikscenen inte varit densamma.
Den svenska musikscenen drivs av solidaritet. Överallt genomsyrar en sammanhållning, ett ansvar och en övertygelse om att svensk musik är byggd av oss, tillsammans. Den syns i allt från låttexter till musiklärares brinnande engagemang, från stora musikfestivaler till människor som styr upp replokaler åt musicerande ungdomar. Det är allt det där som gör Sverige till en grogrund för några av världens största låtar, band och artister.
Max Martin, som bland annat skrivit musik till artister som Taylor Swift, Justin Timberlake och Ariana Grande, har exempelvis beskrivit den svenska musikskolan som otroligt viktig för hans karriär. Det var i Martins tidiga tonår som de kommunalt finansierade lokalerna i Stenhamra i västra Stockholm blev starten på hans musikskapande. Och Martins historia känns igen när man synar svensk musiks uppkomst och framfart. Otaliga band och artister vittnar om källarlokaler, skolor, föreningar och inte minst eldsjälar som slutit sig samman för att möjliggöra prunkande musikscener runt om i Sverige.
För musiken gror inte i rampljuset. Den slår snarare rot i det fördolda. I utanförskap som ungdomen, ensamheten, tristessen eller arbetslösheten. I viljan att vilja göra något, skapa något. Där är saker som subventioner och sociala skyddsnät avgörande för såväl musikens materiella förutsättningar – instrument, utrustning och lokaler – som de rent praktiska. För utan den grundtrygghet som samhället står för hade antagligen otaliga musikdrömmar släckts alldeles för tidigt eftersom man då inte vågat satsa.
Det är tydligt att den solidaritetstanke som det svenska samhället vilar på sprider sig. Fackförbund, kulturföreningar och a-kassor blir i förlängningen del av en större helhet som möjliggör skapande, kreativitet och framförallt modet hos människor att våga pröva sina vingar. Att följa en dröm. Och musikernas villkor har färgat musiken oerhört. De syns tydligt i allt från Ulf Lundells texter om hur “folket bygger landet”, Håkan Hellströms samplingar av människor som söker efter arbete i "Hoppas det ska gå bra för de yngre också” eller i Abidaz illustration över hur Stockholms tunnelbanelinjer är grundförutsättningen för att klara sig i “Röd blå grön”. Det är skildringar av solidaritet eller utanförskap som på samma gång illustrerar musikens ursprung och berättar om en utpräglad tro på ett samhälle där man hjälper varandra.
För 25 år sedan gjorde humorgruppen Lorry en sketch om ett gäng ungdomar i skinnjackor och tuperade frisyrer vars hela livsexistens naivt kunde kokas ned till problemet “vi har ju ingen lokal”. En drift med vilsna revolterande ungars ursäkter givetvis men kanske även en kommentar om de möjligheter som den svenska solidariteten erbjuder. Vi har kanske kommit att ta dem för givna samtidigt som de pekar ut möjligheten våra möjligheter att göra något själva. Att med stöd från människorna runt oss skapa något eget.
Det är den solidaritetstanken som föder musiken och gjort Sverige till en av världens främsta musiknationer. De skattefinansierade replokalerna, faktumet att människor är medlem i a-kassor och på så vis ger arbetslösa möjlighet att börja om på nytt, och givetvis eldsjälarna som investerar tid och engagemang i syfte att ge andra människor förutsättningar och möjligheter. Där finns grunden för de som vill ta chansen, de som vill tro på sin förmåga att skapa. För vissa blir det där solidariskt skapade utrymmet ett andrum för kreativitet, för andra en väg till världens största scener.