I Hjärtelandet dokumenterar Janus Metz och Sine Plambech ett nytt äktenskapsfenomen mellan danska män och thailändska kvinnor, medan Johanna Pyykkös kortfilm The Manila lover motsäger bilden om östasiatiska kvinnors underordnad.
Den svenska regissören Johanna Pyykkö nosar i den danska regissören Janus Metz fotspår, när hon nu visar The Manila lover i Cannes filmfestivals tävlingskategori Semaine de la Critique – liksom Janus Metz gjorde med sin prisbelönade dokumentärfilm Armadillo 2010. Att regissörer söker sig till världens mest prestigefyllda filmfestival är förstås inga konstigheter. Vad som är desto mer häpnadsväckande är att regissörernas respektive filmer vid samma tidpunkt behandlar ett tema med påfallande likheter, men väsentligt skilda perspektiv. Filmernas gemensamma nämnare är skandinaviska gubbars anspråk på att ingå äktenskap med östasiatiska kvinnor.
Det är lätt att fördöma vita män med kapital från västvärlden som utnyttjar en annan människas desperation. Men hellre än att förebrå männen vill Janus Metz och antropologen Sine Plambech nyansera den universella principen som försätter männen och kvinnorna i ett ömsesidigt beroende.
–Filmen handlar på många sätt om vilka konsekvenser globalisering kan få, beroende på vilken livssituation vi är i. Kvinnorna gifter sig av kärlek för sina barn, för att få en möjlighet att försörja dem. Männen å andra sidan gör det för att undkomma ensamhet, säger Janus Metz, när Maja Waltré intervjuar honom över telefon.
Filmens antropologiska premiss är särskilt intressant, eftersom Janus Metz och Sine Plambech under tio år har observerat hur globaliseringen binder samman människor från de två vitt skilda kulturerna Danmark och Thailand. Äktenskapet härrör ur en desperation, som på samma gång är en motsättning och en förutsättning.
–Sine är antropolog och har arbetat med de här kvinnorna i 15 år. Filmen är baserad på hennes antropologiska perspektiv, kunskap om miljöerna och den tillit som hon har byggt upp med de här thailändska kvinnorna. Antropologi ger ett mer nyanserat och djupgående perspektiv, eftersom folk blir människor och inte bara stereotyper och föreställningar. Det utgjorde också en förutsättning för mitt samarbete med Sine.
Johanna Pyykkö spelar på den västerländska föreställningen om asiatiska kvinnors beroende av västvärlden, som delvis utgör Janus Metz och Sine Plambechs premiss. I The Manila lover tror norrmannen Lars att han har hittat kvinnan som han vill dela sitt liv med, men den filippinska kvinnan Abigails livsplaner motsäger hans (och säkert en och annan i publikens) fördomar. Johanna Pyykkö vill nyansera bilden av den västerländska kulturen som en obestridd hierarkiordning.
–Jag fascineras av vita nordiska män som tror att de, enbart i egenskap av att vara vita nordiska män, kan få en relation med kvinna från ett östasiatiskt land, säger Johanna Pyykkö.
Med sin film vill hon göra ett djupare personporträtt om arbetarklassmannen än vad som har gjorts innan. Hon vill också göra ett personporträtt av en filippinsk kvinna, som är inspirerat av ett möte i hemstaden Borås.
–Hon berättade att nordiska vita män approachade henne med fördomar och inte heller kunde förutsäga, förstå eller se hennes riktiga personlighet. Till berättelsen hämtar jag också inspiration från min bakgrund: jag har delvis en arbetarklassbakgrund och har därför sett arbetarklassmän från deras mer privata och intima sidor. Jag ville att filmen djupt skulle skildra den här mannen med en ny estetisk, intim vinkling.
Lider västvärlden av fördomar om Östasien?
–Det jag kan konstatera, baserat på flera intervjuer med östasiatiska kvinnor, är att vi har en bred vardagsrasism i norden, och ett postkolonialistiskt tänk. Alla jag mötte i Filippinerna var extremt vana vid rasism från vita européer, medan folk i Norden och i europeiska länder inte är medvetna om de extrema, rasistiska stereotyper som finns här om Östeuropa. Det är en sanning vi vita i Europa måste bli medvetna om, för att kunna bete oss globalt rättvist.
