Samtidigt med att Lawrence äntligen återvänder med ett nytt Go-Kart Mozart-album kommer också uppdaterade återutgåvor av Felts fem första album på den allt piggare Cherry Red-etiketten. Det kan kännas orättvist att Felt aldrig blev störst i indiekretsar, trots att Lawrence skrev fantastiska sparsmakade gitarrsånger och en enstaka nästan-hit i Elizabeth Fraser-duetten Primitive Painters, trots att bandet bland annat rymde Martin Duffy som sedermera tog med sina keyboards till Primal Scream och trots producenter som John Leckie och Robin Guthrie. Men Lawrence excentricitet har alltid lagt kommersiella krokben för honom, och även med dessa jättefina återutgåvor ställer han till det för sig.
Eftersom Lawrence till exempel aldrig var riktigt nöjd med Robin Guthries produktion av Ignite The Seven Cannons remixar han den här till en skiva som låter helt annorlunda än originalet, och faktiskt både klarare och vackrare. Om möjligt ännu mer missnöjd var Lawrence med albumtiteln Let the Snakes Crinkle Their Heads to Death, så i nyutgåvan heter skivan The Seventeenth Century.
Med varje CD-utgåvorna följer en unik vinylsingel, enligt oklar logik, och även om det är frestande är det ändå vinylutgåvorna du vill ha. The Strange Idols Pattern And Other Short Stories är pur skönhet och en personlig favorit, men varje hushåll värt namnet är faktiskt i stort behov av en komplett samling. Nu kan vi bara hoppas att de återstående fem album Lawrence gjorde med Felt under 1980-talet följer hack i häl på dessa.
Nu finns Bob Hunds två första mer omfattande utgåvor tillgängliga på vinyl. Minialbumet Bob Hund (Silence/Border) från 1993, som rymmer 5 Meter Upp I Luften är inget mindre än ett svenskt indiemästerverk, nu för allra första gången i vinylformatet. Året därpå kom bandets första fullängdsalbum, med det fantasifulla namnet Bob Hund (Silence/Border). Snappade man inte upp något av de 700 vinylexemplaren den gången har det krävs flera tusenlappar för att komma ikapp, men nu finns den ordentligt återutgiven på lättåtkomlig vinyl. Den är lika nödvändig den, inte bara för Det Skulle Vara Lätt För Mig Att Säga Att Jag Inte Hittar Hem Men Det Gör Jag; Tror Jag, men bland annat för den. Under våren fortsätter Silence att återutge ett Bob Hund-album per månad, och det tackar vi för.
Roxy Musics debutalbum Roxy Music (Virgin/Universal) har sent omsider fått en rättmätig superdeluxe-uppdatering, med en inbunden bok med en DVD med erans TV-framträdanden och delar av en konsert, tillsammans med två extra CD-skivor fyllda med demos, outtakes och radioinspelningar. Det är ett fantastiskt album i sig själv, och en studie i hur en korsning av det tidiga 1970-talets konstnärliga glamrock och progressiva rock i händerna på två ickemusiker som Bryan Ferry och Brian Eno paradoxalt nog kom att skapa en av hörnstenarna för punken bara några år senare. Bonusmaterialets demos är varje fans våta dröm, med inspelningar av bandets tidigaste inkarnationer, och att se Eno allvarsamt fippla med elektroniskt och ofta slumpmässigt oväsen på bandets tidiga spelningar är en ren gåva. Tyvärr är inte utgåvan allt annat än en gåva, och till och med en halverad prisnivå hade varit tveksam. Nöj dig alltså med originalalbumet, till dess att den här utgåvan går att hitta på superrea, jag gisar rätt snart.
Vågen av The Residents-utgåvor tar liksom aldrig slut. I januari släppte Cherry Red/Border deras fullständigt omistliga debut från 1974 i ny expanderad pREServed-utgåva, med en hel extra CD fullproppad med demos, livematerial, udda konstigheter och outtakes som The Residents hävdar att de själva hade glömt bort. Bonusmaterialet är både underhållande och upplysande, och särskilt bandets debut-EP Santa Dog är en absolut nödvändighet, men egentligen räcker det ju med originalets Smelly Tongues eller till och med skivomslagets The Beatles-lek för att snabbt driva din inneboende/svärmor/lillasyster/kontorslandskapsgranne till vansinne.
Ännu mer kontroversiell är The Residents andra album Third Reich ’n Roll från 1976. Som om inte titel, omslag och konceptidé hade varit tillräckligt är bandets vrickade hit-potpurrier, samlade under de två skivsideslånga titlarna Swastikas On Parade och Hitler Was A Vegetarian, lika galna som geniala. Papa's Got a Brand New Bag på tyska, till att börja med, och Gloria- och Yummy Yummy Yummy-fragmenten är inget mindre än lysande. Efter att ha hört The Residents tolka Light My Fire finns aldrig mer någon anledning att lyssna på The Doors.
Bland bonusmaterialet finns bandets legendariska (nåja, åtminstone i The Residents-kretsar) show Oh Mummy, och drösvis med instrumentala och annat uddamaterial som bandet uppenbarligen inte ansåg var tillräckligt kommersiellt för release för 40 år sedan. Vilket säger en hel del.
