Att se Mac DeMarco live är bland det roligaste en kan göra. Den här gången var inget undantag.
Han öppnar konserten med Here Comes the Cowboy från den nya skivan som han turnerar just nu. Jag bävar för att spelningen endast kommer att bestå av musik från plattan med samma namn, som jag gett ett helt okej/inte så bra-betyg. Mina axlar sjunker när Salad Days drar igång redan efter andra låten.
Till skillnad från Mac DeMarcos tidigare spelningar som jag varit på är han rätt mellow och fåordig mellan låtarna, det är istället gitarristen Andrew Charles White som tar plats på scen. Som den enda amerikanen i bandet pratar han om 4th of July, och uppmanar till death to all nations.
En höjdpunkt under spelningen är grabbgänget bakom mig som gång på gång tar ton till Shoreline och publiken kan inte motstå att skrika ever since I was eight or nine, I've been standing on the shoreline.
Konserten drar egentligen ordentligt igång vid extranumren. Efter de sista två låtarna, Alone Again och Still Together, kommer den riktiga höjdpunkten - Mac DeMarco ska köra ett gäng covers. Ingen kan stå still när Nirvanas Heart Shaped Box börjar spelas, följt av Misfits Hollywood Babylon, Where Eagles Dare och Hybrid Moments och avslutningsvis Oasis Champagne Supernova. Sammanfattningsvis var det en otrolig spelning på utsålda och knökfulla Münchenbryggeriet.
