”Vad är poängen med att blicka bakåt? Vad är poängen med att blicka fram? Idag, det är grejen, enligt min filosofi. Idag.” Vem skrev egentligen det berömda citatet i Skuggan av ett tvivel som allmänt är känd som en av Alfred Hitchcocks kronjuveler?
Rätt svar är Sally Benson. Hitchcock var inte den enda som hade ett gott öga för henne, för övrigt. Efter framgångarna med Skuggan av ett tvivel (1943) ville filmbolaget Metro-Goldwyn-Meyer köpa rättigheterna till Meet me in St. Louis (1944), som från början publicerades som en följetång i The New Yorker. Inom kort skrev hon filmens första utkast, men när filmen Oscarsnominerades hjälpte det inte ens att filmen var självbiografisk. I stället hyllades filmens manliga medförfattare. Upprättelse fick hon först två år senare med Oscarsnomineringen för Anna och kungen Siam.
Med blicken i det förflutnas kalejdoskop kan ingen påstå att filmindustrin har regredierat. I så fall skulle över hälften av manusförfattarna vara kvinnor, såsom verkligheten tedde sig för förra seklets pionjärer i Hollywood. Är det kanske då som det mansdominerade regissörsyrket (i motsats till teatern) etablerade en status som okränkbar, medan upphovspersonen än idag har en obegripligt låg status i filmindustrin?
Thea von Harbou var manusförfattaren bakom Fritz Langs tidiga filmer och kanske den som mer än någon annan blev en språngbräda i hans karriär. Med filmer som M (1931) och Metropolis (1927) blev ”geniet” Fritz Lang odödligförklarad. När deras äktenskap kraschade i början av 30-talet var framgångssagan slut. För hennes del, alltså.
Under den här perioden ägde flera historiska händelser rum samtidigt. Ljudfilmen fick sitt genombrott, andra världskriget närmade sig – och lika självklart som kvinnorna tidigare erövrat filmmediet blev de en efter en avvisade i porten på de stora filmbolagen. Männens kontrakt förnyades däremot allt medan de fick mersmak på filmens allt starkare position.
Filmskaparen Alice Guy anses så tidigt som 1896 ha skapat världens första fiktionsfilm La Fée aux Choux. Hennes livsgärning var häpnadsväckande: flera hundratals kortfilmer, långfilmer och dokumentärfilmer samt ett kompromisslöst förhållande till realismen som även för den tidens studiovurm ansågs kontroversiell. Trots det känner få, knappt ens den mest självgoda filmvetaren, idag till hennes namn. Själv kom jag över hennes namn av en slump när jag knåpade ihop ett filmquiz för ett år sedan. När jag googlade henne hamnade jag på Women Pioneers Film Project, en databas över de hundratals filmpionjärer som historieböckerna glömde nämna.
Under vingarna på en av Metro-Goldwyn-Meyers mest inflytelserika producenter upplevde Frances Marion varje manusförfattares våta dröm: total frihet. Anledningen var uppenbar. Frances Marions briljanta dialog i The big house (1930) och hjärtskärande skildring av ett barns ångestmättade möte med döden i The Champ (1931) hade en så hög drabbningsgrad att hon belönades med två Oscarsstatyetter för bästa manus. När hennes beskyddare avled några år senare var hennes jobb inte lika roligt längre. Som konsekvens drog hon sig tillbaka från filmindustrin till förmån för teatern och litteraturen.
Auteuren Lois Weber var under stumfilmsepoken en av världens mest välbetalda regissörer och tvåfaldigt Oscarsnominerade Viola Lawrence började redan på 10-talet sin karriär som klippare. En av filmhistoriens mest fascinerande regissörer, Ida Lupino, jobbade som skådespelerska i flera decennier innan hon tröttnade på sin evigt tilldelade roll som hårdhjärtad femme fatale. Då ställde hon sig bakom kameran i stället. På sina egna villkor gjorde hon samhällskritiska filmer och med Outrage (1950) var Ida Lupino en av världens första regissörer att uppmärksamma våld mot kvinnor i en film.
För att fira 100-årsjubileumet av Ida Lupinos födelsedag vore det inte helt olämpligt att avge och infria nyårslöftet att skriva filmhistorien som den faktiskt utspelade sig. Idag, idag.
