KLF
Vad har Håkan Hellströms uppträdande på Way Out West i fjol gemensamt med KLF:s sista uppträdande 1992? Och varför kommer läsplattor att förvandla författare till performance- artister? Det handlar om hur digitalt överflöd har skapat behovet av engångsupplevelser. Ögonblickskultur så het att den brinner upp samtidigt som du tar del av den.
När man tittar tillbaka på hur Alex Murphy i generationslåten Loosing My Edge från 2002 mässar frasen ”I was there” framstår han inte lite som en populärkulturell Nostradamus. Nio år efter att den postironiska låten satte LCD Soundsystem på hipsterkartan har raden blivit ett mantra för hela populärkulturen. Loosing My Edge personifierade den alltid lika aktuella indie-ångesten och markerade övergången från skivindustri till musikbransch. Det var en låt som inte bara fångade sin tidsanda – den skapade sin tidsanda.
För i takt med att den regisserade och styrda upplevelsen går att kopiera och göras tillgänglig för alla, söker sig allt fler till den genuint personliga upplevelsen – den som inte går att återbesöka eller spola tillbaka. Det är enkel affärslogik modell tillgång/efterfrågan. Vad händer om tillgången blir oändlig? Problemet är inte unikt för musiken, men det var där det började.
Alex Murphy
Håkan Hellströms spelning på Göteborgsfestivalen Way Out West förra sommaren handlade om att stänga en bok för att kunna skriva en ny. Genom att spela upp hela debutplattan ville han låta den brinna upp på scen en sista gång innan han för alltid begravde den. Som att understryka stundens allvar spelade han River en vacker dröm som ett sista extranummer. Det var en låt som han hade skrivit exklusivt för spelningen. Den skulle inte återges, digitaliseras, kopieras eller på något annat sätt framföras igen. Det höll en vecka. ”Nej! Nu river han ju allas vår vackra dröm om att vara den exklusiva lilla skaran i Sverige som fick höra låten”, nätkommenterade användaren ”Joel” när han fick reda på att hans högst personliga Håkan-stund skulle bli allmängods.
Inte ens litteraturen kan undvika utvecklingen. I samband med att läsplattor och iPads började ta mark förutspådde Unni Drougge att den tekniska framfarten skulle tvinga bokbranschen genom samma stålbad – och komma ut som en upplevelseindustri med betoning på live-gig. När det digitala går att kopiera och duplicera i överflöd blir det fysiska och flyktiga ”once in a lifetime”-ögonblicket det enda som räknas på riktigt. För den gamla skolans ljusskygga JD Salinger-författare är det en utveckling lika skonsam som meteorer var för dinosaurier. Eller som Drougge sa: "Mitt råd till författare som inte tycker att de har tid att ha kontakt med sina läsare: Byt yrke”,
Precis som det berömda Neil Young-citatet "it's better to burn out than to fade away" är tanken med engångskulturen att den ska vara så intensiv att den brinner ut samtidigt som den föds. Det handlar om att skapa ögonblick som fryser fast i tiden. Få insåg det lika tidigt som houseduon KLF. När de stod på toppen av sin karriär gjorde de sitt sista framträdande på Brit Awards 1992: en noisemetalversion av deras hit 3 AM Eternal som avslutades med att de tömde ett magasin oskarpa kulor över publiken. ”KLF has left the music industry” konstaterade speakern efter uppträdandet. Bara några veckor senare förstörde de sina masterband och hela sin bakkatalog. Samtidigt som de skrev musikhistoria raderade de sin egen. Tidningen Select kallade det för ”the most glorious acts of self destruction in the history of pop.”
För vissa, till exempel tv-spelsföretag, finns det inte samma möjligheter att göra spektakulära engångsverk. Men det hindrade inte Quantic Dream från att försöka. När deras Playstation 3-thriller Heavy Rain, som handlar om att fatta tunga moraliska beslut och leva med konsekvenserna, släpptes ifjol gick producenten ut med ett önskemål: ”I would like people to play it once… because that’s life. Life you can only play once”.
Om grundregeln för engångskulturen är ”Ju färre som upplever ögonblicket desto personligare blir det” bör det, taget till sin spets, betyda att icke-upplevelsen är viktigast. Att ett verk blir som störst när det inte finns, och kanske aldrig ens har existerat. I en artikel om ögonblickskonst skriver Andrew O’Hagan om middagskonversationen han hade med galleristen Jay Jopling där O’Hagan berättade om sin idé om det ultimata konstverket: en vaxstaty inlåst i ett rum som ingen får se. Jay Jopling var märkbart exalterad. O’Hagan var – tydligen – inte lika märkbart ironisk.
O’Hagan har en poäng. Det blir lätt överdrivet när allt ska vara exklusivt, uteslutande och gravt elitistiskt. Samtidigt missar han en ännu större poäng. Tekniken förändrar inte bara sättet vi konsumerar populärkultur – den förändrar sättet den skapas och, framförallt, varför den skapas. Kalla det popdarwinism. Som en stor kulturevolution där det enda som inte förändras är det absoluta kärnvärdet. Att vara där när det händer.
Jimmy Håkansson
