Finns det någon ände på de mörka nyversionerna av gamla tv-serier?
”Det är mörkt, det är 90-tal, och så regnar det”, så sammanfattar Peter Kvist sina dystra tolkningar av Astrid Lindgrens klassiska barnsagor. Han har ett öga för det där, att se mörker där andra ser ljus. I hans Hollywoodkompatibla händer blir Skorpan en efterlyst hacker, Jonatan en lobotomerad grönsak och Madicken en elittränad yrkesmördare.
Det är en så adekvat beskrivning av dagens popkulturella utbud att jag knappt reagerar på att det är en tjugo år gammal Varan-TV-sketch. För hujedamej så rätt de hade. I dag är ”mörkt, 90-tal och så regnar det” mottot för alla nyinspelningar som görs.
I höst är det premiär för Djungelboken-rebooten Mowgli som saluförs som ”the darkest telling” och i våras släppte Netflix en orimligt mörk nyversion av den 60-talskitschiga tv-komedin Lost in Space. Lost in Space som i originalet var en fjantig familjematiné formaterades om till en undergångstung “alla kommer dö”-gröt.
Och det varken börjar eller slutar där. Förra året blev serietidningen Acke – Acke! – dark rebootad till den sexiga emoversionen Riverdale och nästa år ska den hurtiga 90-talsserien Sabrina tonårshäxan få en gothmakeover. Av samma skäl kallar författaren till Skärgårdsdoktorn sin senaste roman Skärgårdsmorden, och när showrunnern Adi Shankar ska beskriva sin nyversion av barnprogrammet Power Rangers blir det “really fucking dark”.
Varan-TV satte fingret på trenden redan i sin sketch från 1998. Det sena 90-talet tjuvstartade med fladdrande Matrix-rockar och kladdigt Tarantino-våld. Men det var framför allt det allmänna sinnestillståndet efter "elfte september"-attacken som gav de mörka rebooterna ett fäste hos publiken.
Christopher Nolans Dark Knight-trilogi brukar lyftas fram som det tydligaste exemplet på post-9/11-deppig populärkultur där ondskan antar en terroristliknande karaktär och där hotbilden är urskillningslös. Oavsett hur harmlös förlagan är går den att smutsas ner och bli gritty och dark. Allt är tillåtet i den popkulturella förflyttningen från ljus till mörker.
Men det finns hopp. Youtube-serien Cobra Kai är 30-år-senare-uppföljaren till kultfilmen Karate Kid som synar berättelsen ur antagonisten Johnny Lawrences perspektiv. Han som blev ansiktssparkad av Daniel LaRusso i karatefinalen och sedan dess levt ett urvattnat “det var bättre förr”-liv. Men i stället för att gå den väntade vägen och skruva upp dark och edgy-reglagen till max är Cobra Kai både mänsklig och rolig.
Kanske finns det ett ljus i slutet av dark reboot-tunneln trots allt. En hoppfull motreaktion till två decennier av slätstruken pessimism. Eller så väntar Madicken där för att kpista oss i magen och väsa ”Suprise, motherfucker!”.
Läs även: "Roseanne och tv-familjens död"
