Efter 18 år går Soundtrack of Our Lives skilda vägar. Undra på att Ebbot är uppspelt.
- Egentligen är det inte en särskilt stor sak för mig att bandet rundar av. Det är som med en bok, när man har nått slutet går det inte att skriva vidare. Det är klart.
Det är inte första gången Ebbot slår sig ned för att prata med Nöjesguiden, men aldrig förr har han utstrålat en sådan nöjdhet som när han har att meddela att det kommande albumet Throw it to the Universe innebär slutet på historien om The Soundtrack of Our Lives.
- Jag har faktiskt aldrig känt mig så positiv inför någon platta tidigare. Det kändes aldrig jobbigt att få ihop den.
Att det skulle bli bandets sista studioinspelning var klart och avtalat redan innan inspelningarna startade.
- Det kom upp som ett förslag för ett år sedan, att vi skulle göra klart de här låtarna, liksom slutföra, och sedan runda av. Jag menar, det är ju ändå vårt artonde år - myndighetsfaktorn slår in. Jag har dragit lärdom av tidigare erfarenheter, och hade bestämt mig för att jag inte var intresserad av ännu en jobbig avslutning. Utmaningen är ju att låta det som en gång var bra få fortsätta att vara bra, och lösa upp knutarna medan det är positivt.
Så initiativet var ditt?
- Jo. Sådan har jag alltid varit, den som tar initiativ, så det hade varit konstigt annars. Som bandets byäldste var det jag som fick komma med förslaget, men beslutet var gemensamt.
Hur länge har det funnits i ditt huvud?
- Oj oj, ända sedan vi bildades, hehe. Jag vet inte hur det varit för resten av bandet. Nä, men ibland har det förstås kokat ordentligt bakom kulisserna, som i alla relationer, men så länge det funnits en skön känsla har det känts rätt att fortsätta.
Givetvis finns det planer på vad som kommer att hända framöver.
- Jag är en person som lever i nuet, jag vägrar hålla på att tänka på min pension. Men det finns en massa saker jag har skjutit upp och längtat efter. Vi har alltid varit vidsynta i The Soundtrack of Our Lives, men det finns ändå en massa saker som inte riktigt passat in där som man får chansen att göra nu.
- Jag har en aldrig sinande känsla av att vilja vidare. Det här kommer att låta knäppt, men jag är sugen på att göra något med mer humor i, något med samma lekfullhet som när jag en gång började i punken. Ståupp-komedin ska in i rocken, för precis som bra rock är ju bra humor underhållning på en botten av ångest. Det finns en barnslighet hos The Beatles, hos Syd Barrett, hos Sex Pistols och The Stooges – tänk bara på varifrån de tog sitt namn.
Redan i början av juni kommer så Ebbots första soloalbum, There’s Only One of Us Here, på den lilla etiketten Kning.
- Den kommer från en konstutställning, Invisible Dialogues, där fem musiker, fem som arbetade med färger och fem forskare bjöds in för att tolka olika sinnen. Jag valde The Mind, och det blev 42 minuter instrumentalmusik och en avslutande vokal låt. Jag spelar alla instrument själv, och tanken är att försöka återskapa kakafonin från utställningen i otrolig stereo med en föreläsande röst i en kanal. Jag kommer att bli den nya riksflummaren efter det.
Men trots att det är sista varvet innebär inte det att The Soundtrack of Our Lives tar det lugnare.
- Vi är helt öppna för allt just nu – högsta budet vinner!
Bland det The Soundtrack of Our Lives tagit sig an på senare tid är kanske mellanspelet i Melodifestivalen det allra mest oväntade.
- Det var verkligen bra att vi gjorde. Det var det galnaste och mest rock’n’roll jag varit med om, åtminstone bakom scenen. Jag kom dit en dag tidigare än alla andra i bandet, och när jag kom in backstage så var det fylla och vilt slagsmål. Det var verkligen helt galet, en hög med musiker och journalister som låg i en hög och slog varandra, precis som i någon gammal 70-talsfilm. Det enda som fattades var Bud Spencer och Terence Hill. Eller förresten, det var ju jag som var dem. Jag stod vid baren, och så kom någon flygande ur slagsmålshögen, och då dunkade jag dem i skallen med min ölsejdel.
- Roligast av allt var Rennie Mirro, musikalartisten, som för övrigt påminner om Sammy Davis utseedemässigt, och som bestämde sig för att stoppa bråket. Han är ju en jävel på varenda kampsport som finns, så helt plötsligt kommer han genom luften – verkligen flygande, som någon jävla superhjälte – och tar ett stadigt järngrepp på den som startade hela fistfesten. Hahahaha!
The Soundtrack of Our Lives gjorde en cover av Dilbas gamla Try Again. Men texten var rejält förändrad. ”You´re on the air with someone else´s contribution, Right in the eye of some Euro-re-vision”.
- Hehe. Jag kunde bara inte sjunga originaltexten, det vore som att låtsas vara sju år och börja i ettan igen. Det är inte Dilbas fel, hon har inte skrivit den, hon var ett offer. Det var inte riktat mot henne. Vi var med på The Soundtrack of Our Lives villkor. Det ingår alltid i förutsättningarna för oss.
The Soundtrack Of Our Lives jobbar vidare live fram till den 20 december. Sedan är det över.
