Norge kan bojkotta VM i Qatar. Frasse Levinsson har sett den nya säsongen av Exit och tycker att de borde sopa rent framför egen port först.
I Norge höjs röster om att det norska fotbollslandslaget borde bojkotta VM i Qatar 2022. Ett flertal norska storklubbar är överens om att det helt enkelt inte är moraliskt försvarbart att spela VM i ett land där 6500 migrantarbetare har dött i bygget av arenorna. En del av mig tycker att det vore en ungefär lika meningsfull bojkott som när Simon Sköld hade sett Josefin Nilsson-dokumentären och beslöt sig för att bojkotta Dramaten. Det är ju ingen som kommer att sakna Norge i fotbolls-VM. ”Var är Norge?” är det ingen som kommer fråga sig när mästerskapet drar igång. Norge har dessutom inte ens kvalificerat sig än. Så det är lite som att hota med att inte komma på ett kalas man inte är bjuden till.
Men den största delen av mig tycker att det är rätt och riktigt, ja till och med imponerande, av Norge att bojkotta VM. Särskilt med tanke på att Norge inte har spelat fotbolls-VM sedan strax efter att kontinentalplattorna bröts isär och bildade åtta kontinenter för omkring 750 miljoner år sedan. Och att Norge för första gången har vaskat fram en bra fotbollsspelare. Om de avstår från att spela VM när de har målmaskinen Erling Haaland i laget för att stå upp för de 6500 döda migrantarbetarna vore det ett under av storsinthet. Det kanske låter som att jag raljerar, att bojkotta VM i Qatar borde vara lika självklart som att inte köpa böghatarpastan Barilla, men man ska komma ihåg att det är idrottare vi har att göra med. Det hör inte till vanligheterna att sådana låter några ynka tusen slavars död stå i vägen för deras rätt att delta i mästerskap. VM spelas trots allt bara vart fjärde år.
Men igår såg jag något som fick mig att tycka att Norge borde sopa rent framför egen port innan de tillrättavisar andra: Jag såg säsong två av den norska tv-serien Exit. I de två första avsnitten hände en rad otäcka saker. En norsk affärsman köpte sex av en 16-åring i Moçambique. En annan sköt en gnu och slog halvt ihjäl sin frus älskare när han kom hem. En tredje fejkade sitt eget självmord för att få sitt ex att hälsa på honom, trots att han erlagts med kontaktförbud efter att han slagit henne sönder och samman i säsong ett. Det fejkade självmordet stressade henne till den grad att hon fick missfall. Sedan använde hon bilder på det dödfödda fostret till att utpressa barnets biologiska far. Där någonstans fick jag nog och stängde av. Det blev för mycket för mig som vanligtvis inte vågar se något läskigare än Beck. Säsong två fick säsong ett att framstå som en lättsam familjekomedi.
Jag vet att vidrigheterna jag just räknade upp utfördes av skådespelare och att det bara är på film. Så mycket har jag förstått. Men inför varje avsnitt visas en text som klart och tydligt förkunnar att serien är baserad på intervjuer med verkliga norska affärsmän. Det är alltså så här norrbaggarna är.
Tänk om qatarierna fick veta det. Då kanske rollerna skulle bli ombytta. Qatarierna kanske skulle sluta importera lusekoftor och norsk mesost. Vägra se filmer med Josefine Frida Pettersen eller Jon Skolmen i huvudrollen. Aldrig mer ta emot deras smutsiga mynt med hål i. Tänk på det, Norge.
