I helgen hölls musikfestivalen Rosendal Garden Party på Djurgården i Stockholm för första gången. Festivalen ringde in konsertsommaren som många väntat länge på. Med ett lite mindre, men väl kurerat, utbud fyller festivalen rollen som motpart till den mer kommersiellt breda Lollapalooza i Stockholms festivalutbud. Samtidigt som den är bredare än de mindre indiefokuserade festivalerna.
Festivalen har lyckats dra förvånansvärt stora och intressanta namn för att vara första året. Nöjesguidens egna Linn Koch-Emmery blev festivalens första spelning någonsin och var i gott sällskap med artister som The Strokes, Florence + The Machine, Snoh Aalegra, Wet Leg, The National, Tyler, The Creator, Arlo Parks och Daniela Rathana. Men trots många bra nykomlingar är det de äldre giganterna som drar störst publik.
Jag har nog aldrig sett en så stark lineup på en sådan liten festival. Men tyvärr tvingades två av de bättre bokningarna att ställa in, Clairo och Japanese Breakfast. Förstås utom arrangörernas kontroll, men med ett från början rätt skralt utbud blir minsta bortfall en ganska tung förlust.
Mer än en festival är det paketerat som tematiska kvällar med fyra headliners. Jag tycker att de har lyckats knyta ihop det snyggt genremässigt utan att det blir för likriktat. På festivalen har man valt att bara ha en scen, vilket betyder att man å ena sidan aldrig behöver missa en spelning. Men det betyder också att det är lång dötid mellan spelningarna, för lång. Anledningen till de få bokningarna är för att minska miljöpåverkan från artisternas resande. Men i så fall kanske det hade varit bättre att boka mer svenskt, nu var endast en akt per dag svensk. Eller åtminstone låta artisterna göra längre spelningar.
Det är svårt att motiveras till att ens stanna en hel dag med ett så hackigt schema, vilket inte många gör heller. De flesta dyker upp först till kvällens huvudattraktion. Dessutom är festivalen lagd mitt i veckan och startar redan vid fyra. Att lägga Wet Leg så tidigt borde vara olagligt.
Idéen att lägga en festival mitt i en myggig skog längst ut på spårvagnens slutstation, vilket orsakade stora framkomlighetsproblem, var kanske inte den bästa. Organisationen skulle också behöva ses över en extra vända, till exempel matköerna som var katastrofala, men nu ska jag ju inte recensera matutbudet eller väntetiden.
Trots allt är den första upplagan av Rosendal Garden Party en försiktig men lyckad start. What you see is what you get. De har byggt sig en egen nisch, en light-version av en festival. Eller, en festival för folk som inte gillar festivaler. Den kan knappast konkurrera ut de större och mer etablerade festivalerna, men det är väl kanske inte heller tanken. Jag hoppas på fler bokningar nästa år och ett bättre planerat schema.
