”JAG MÅSTE FÅ UTTRYCKA MIG FRITT”
I april hade Zhala Rifats Slippin’ Around premiär på SVT:s musikblogg PSL. Låten är en gripande mörk historia, med en massiv produktion som har en framtid som radioplåga och klubbhit. Videon, som är regisserad av konstnären Makode Linde, visar Zhala som någon slags utomjordisk häx-geisha iklädd svarta tygsjok och vad som verkar vara ett stort grått skägg. Succén var omedelbar. Hasan Ramic har träffat henne för prat om tålamod, artisteri och påstådd konkurrens.
Hur var du som liten?
– Jag var klassens clown som stod i centrum och var kompis med alla, jag tog alltid plats och sjöng och dansade, men jag var alltid själv på något sätt.
Varför tror du att det var så?
– Jag tror att det beror på att jag inte tyckte att jag var söt när jag var liten. Jag kan se en bild på mig själv nu och tycka att jag är söt, men jag tyckte nog inte det då. Jag tror att jag håller på att hitta tillbaka till hur jag var som barn nu när jag blir vuxen. Jag gick ifrån det lite under tiden som tonåring och runt gymnasietiden, men nu återupptäcker jag glöden jag hade i mig som liten. Vem vet, jag kanske blir en tonåring igen om några år.
Varför det?
– Jag måste få uttrycka mig väldigt fritt, och det kunde man göra som barn på ett sätt som är svårare när man är vuxen. Det var en period i livet när man inte brydde sig så mycket om ytliga saker, och det är dit jag strävar.
Du använder ditt riktiga namn som ditt artistnamn, är det skillnad på dig som person och som artist?
– Det är ganska mycket samma person, men jag väljer att se mig själv medvetet när jag gör musik. Det är för att man ska orka fortsätta, att det blir lite ”jag som gör musiken” och att det inte bara är ”jag som är jag”, alltså artisten och personen i ett. Uppdelningen är nog tydligast när jag skapar musik för det gör jag när jag är ensam och det bara är mina tankar och känslor närvarande – och sedan efterarbetet som måste vara lite mer konkret, att arrangera, producera och få allting att låta bra.
Du kommer in i ett musiklandskap där det finns många kvinnliga soloartister, och det finns en tendens från mediernas sida att jämföra tjejer med varandra och låta dem tävla. Är det något du har känt av?
– Jag har hört det här ganska ofta, att det bara finns plats för ”en tjej” och jag håller inte alls med om det. Det finns plats för oss alla och jag tycker att alla grymma tjejer därute ska ta plats och synas. Dessutom tycker jag att det bara är bra om jag jämförs med kvinnor, eftersom kvinnor har ett roligare uttryck. Jag älskar kvinnor, mycket mer än jag älskar män, men jag tycker att den här grejen att vi måste tävla är helt idiotisk. Jag tänker inte delta i det.
Du är inte helt okänd som artist, speciellt för Stockholms flitiga klubbesökare. Varför har det tagit så lång tid att släppa något?
– Det har tagit lång tid för mig att våga blotta mig. Jag vill att allt jag gör ska vara så perfekt som möjligt och att jag ska kunna stå för allt jag gör på alla sätt. För ett par år sedan hade jag ett erbjudande på bordet från ett skivbolag, och vi skulle bli ett ”team” som pushar min musik. Men min och deras vision av vad jag skulle göra stämde inte alls överrens, och jag tyckte att det de hade att erbjuda inte alls var intressant. Jag hade säkert tyckt att det var jättecoolt om jag var 15, men nu ville jag något helt annat. Jag ville göra saker på mitt sätt.
Kan du beskriva din nya singel Slippin’ Around för de som inte har hört den?
– Det är melankolisk, kosmisk pop med inslag av witchcraft. Den är mörk men ändå ljus och hoppfull på något sätt. Och med ”melankolisk” menar jag snarare ”dramatisk” för att produktionen är så stor.
Tror du att den funkar på klubben?
– Jag har dansat till den hemma, jag hoppas att den funkar på klubben, haha!
Vad handlar den om?
– Slippin’ Around är mer en känsla. En känsla av melankoli och hopp. Texten är väldigt poetisk för mig. Andra kanske inte anser att det är poesi men vem vet, om tio år kommer man att se tillbaka på den och tycka att den är jättepoetisk.
Konstnären Makode Linde har regisserat videon, berätta om ert samarbete.
– Det visuella är jätteviktigt i min musik, jag har inte alltid så lätt att uttrycka allt i text, och då blir det allt runtomkring som får förstärka känslan jag försöker förmedla i musiken. Det är ett viktigt verktyg. Makode är jättebra. Förutom att han är en väldigt god vän SER han mig på ett sätt som andra inte gör. Det är väldigt skönt att låta någon annan tolka mitt uttryck, och jag tycker att Makodes genialiska bildspråk och trippighet passar min musik perfekt.
Vad händer näst?
– Jag håller på med fler låtar, och jag tänker släppa ett album.
Är det verkligen nödvändigt? Räcker det inte bara med att släppa låtar på YouTube?
– Ja, man får göra som man vill tycker jag, men det har alltid varit en dröm för mig att göra ett helt album. Nu behöver det inte heller vara på ett speciellt sätt, att man ska göra 14 låtar som alla är fyra minuter långa.
Det kommer att vara ett spår på 60 minuter med bara din röst och kastanjetter?
– Haha! Why not?
Lyssna på Zhalas låt här.
