Varför är det så svårt att säga sin åsikt? Och vad gör man när man inte ens vet vad man tycker? Efter trettiofyra år av total konflikträdsla tar Nisse Hallberg itu med det, på scen - med föreställningen Trött.
Sedan genombrottet 2014 har komikern Nisse Hallberg hyllats och prisats för sin standup. Förra året turnerade han med succéförestälningen Jag är sjuk, en föreställning om hypokondri och en självmedicinerande livsstil. Nu är han äntligen tillbaka. I föreställningen Trött möter vi samma tragikomiska Nisse Hallberg som sist, men som denna gång vill lära sig att tycka mer än att “man ska vara snäll”. Vi har pratat med honom om inspirationen, arbetsprocessen och varför det är så svårt att just säga vad man tycker.
Varifrån kom inspirationen till höstens standup-föreställning Trött?
– Inspirationen kommer nog från att jag kände att jag ville utvecklas på scen. Innan har det mest varit scener ur min vardag, då jag egentligen bara återberättat olika händelser. Nu har jag valt att försöka skriva om åsikter och inställning, det hade jag inte gjort om jag vetat vad det inneburit. För nu har jag varit tvungen att göra just precis det, skriva, alltså jag behöver jobba. Det är fruktansvärt. Men som tur är så blir det ju bättre, bra mycket bättre.
Vad vill du att man som publik ska känna när man går därifrån?
– Det viktigaste för mig när det kommer till standup är att folk som lämnar teatern eller klubben ska ha fått skratta så mycket så att det gör ont. Jag har aldrig haft ett behov av att få folk att tänka till eller få folk att förstå mitt budskap. Vill dom ha sån smörja får dom gå och titta på någon halvkul föreläsning.
Har arbetet med den här föreställningen fått dig att tycka mer?
– Nej, jag har nog bara fått inse att min starkaste åsikt är att man inte ska vara dum. Vad du än gör, var inte dum.
Varför tror du att det är så svårt för många att säga vad de tycker?
– Jag kan bara svara för egen del och jag tror att det handlar om att man/jag är för dåligt förberedd allt för puckad för att kunna backa sin åsikt med bra argument. Jag har alltid velat dansa på skoldiscon men har aldrig kunnat dansa, jag har heller aldrig ansträngt mig för att lära mig. Så, jag har aldrig dansat på skoldiscon. Stark liknelse där, den kan ni ta med er.
Hur skiljer sig den Nisse Hallberg vi fått se i Jag är sjuk mot den vi möter i höstens föreställning?
– Rent humormässigt så är det i samma anda eftersom jag är samma Nisse som då, den enda skillnaden är att jag inte tror att jag är schizofren den här gången. Sen är det ju mindre av min vardag och mer av mina åsikter, men mina åsikter har ju försatt mig i knepiga situationer genom åren så va fan, det blir lite vardag också.
